BÄTTRE BÖCKER

 

Handling: Tolvåriga Stevens familj är trasig. Ända sedan Stevens morbror Billy mördades för arton år sedan av en seriemördare så har en mörk skugga legat över familjen. För att hela sin familj går Steven varje dag ut på den stora heden för att gräva efter skelettet av lilla Billy - utan att lyckas. En dag bestämmer sig Steven för att börja skriva till seriemördaren i fängelset för att på så sätt kunna få ut mer information om vart hans morbrors kropp ligger begravd. Snart har Steven dragits in i en katt - och - råttalek med landets värsta barnamördare. En mördare vars preferens är just tolvåriga pojkar ..

 

Kommentar: Mörk jord är Belinda Bauers hyllade debut och trots att jag bara hört gott om boken så har den blivit något av en hyllvärmare (eller snarare golvvärmare eftersom alla mina böcker ligger under sängen i brist på bokhyllor). Men häromstunden bestämde jag mig för att dyka in i den här ganska tunna psykologiska thrillern. Och vilken tur de! Jag fastnade från första sidan! Det är en mörk bok där man riktigt kan känna sorgen från den dysfunktionella familjen och Wales regntunga skyar hänga över den. Man får dessutom en inblick i en pedofil tillika seriemördares sjuka hjärna vilket var en sån kuslig upplevelse att den förföljde mig lång tid efter .. En bok som hänger kvar!

 

Handling: På en stor fritidsbåt, drivandes runt i Stockholms skärgård, hittas en ung kvinna död. Hennes lungor är fulla av vatten och obuktionen visar att hon drunknat - ändå finns inga spår av vatten på hennes kropp eller kläder. Hur drunknar man ombord på en flytande båt? Samtidigt, på en av Stockholms tjusigare addresser hittas en man hängande i en snara från taket. Men hur har han kommit dit? Rummet är tomt på möbler och det finns ingenting som mannen har kunnat klättra upp på för att nå till snaran

 

Det blir upp till kommissarie Joona Linna att ta sig an de båda fallen. Snart upptäcker han att det finns ett samband mellan de båda dödsfallen och en stor, internationell vapenaffär. Linna måste göra allt han kan för att hitta mördaren innan fler personer dör. Mördaren är nämligen inte klar än ..

 

Kommentar: Paganinikontraktet är Keplers uppföljare till succédebuten Hypnotisören - en bok som jag fullkomligt älskade. Den här boken är också bra, måhända inte riktigt lika vass som den förra, men ändå bra. Kepler skriver med stort flyt och texten fullkomligt flyger fram. Huvudkaraktären Jonna Linna är lika envis som vanligt och dessutom sympatisk. Befriande att läsa om en kommissarie som varken är medelålders, alkoholiserad eller har komplicerade relationer.

 

Handlingen är också intressant. Den sätter svensk vapenhandel i fokus, ett ämne som känns aktuellt och outforskat. Inte så konstigt kanske att jag tycker det - som masterstudent i Freds - och konfliktkunskap så är det kul att läsa att en av bokens karaktärer också är det.

 

Det är svårt att sätta fingret på varför Paganinikontraktet inte känns lika rafflande som Hypnotisören. Kanske är det för att Paganinikontraktet handlar mer om en kylig, cynisk men ändå rationell mördare medan det i Hypnotisören känns som att det kan gå lite hursomhelst. Jag skräms helt enkelt mer av en galen, psyksjuk mördare som dödar barn än en hitman som eliminerar människor som vet lite för mycket om diverse skumraskaffärer. Nåja, det där är säkert individuellt men jag upplevde Hypnotisören som mer av en rysare. Hursom, det ändrar inte det faktum att Paganinikontraktet är en mycket välskriven deckare och en solklart värdig uppföljare till Keplers debut.

Handling: En familjefar hittas ihjälslagen vid en idrottsplats och snart upptäcker polisen Jonna Linna att även mannens familj har mördats brutalt hemma i radhuset. Det verkar som att mördaren har velat utplåna hela familjen. Men varför? Svaret kan finnas hos sonen, svårt skadad men vid liv. När Linna upptäcker att det finns ytterligare en syster så vet han att han måste hinna till henne innan mördaren gör det. Men hur förhör man ett vittne som varit med om en sån traumatisk händelse? Till sin hjälp kallar Linna in Erik Marika Bark, den kända hyptnotisören som trots att han svurit att aldrig hypnotisera någon igen bevekas av möjligheten att rädda en oskyldig. Det ingen förstår är att Barks brutna löfte sätter igång en kedja av fruktansvärda händelser ..

 

Kommentar: Hyptnotisören är det senaste valet till bokcirklen jag är med i och jag måste erkänna att jag var skeptisk till att läsa en polisdeckare. Min erfarenhet säger mig att det brukar vara en lång räcka av klicheer. Men alltså JÄKLAR vilken spännande bok Hypnotisören är! Det var så spännande att jag funderade på hur jag skulle kunna sjukskriva mig från jobbet för att kunna läsa några kapitel till - ett säkert tecken på en bra bok.

 

Handlingen med den mer eller mindre utplånade familjen är nämligen bara en del av historien. Och hade boken bara handlat om det så hade det varit riktigt bra. Men Hypnotisören är så mycket mer - här finns också en annan handling, en som handlar om Bark och varför han en gång i tiden svor på att aldrig använda hypnos mer. Det är ruggigt, läskig, smart, komplext och vansinnigt nagelbitande. Jag förstår nu vad all the fuzz has been about när det kommer till Keplers starka debut - Hypnotisören är helt enkelt hypnotiserande

 

Handling: Och solen har sin gång är Hemingways debutroman och handlar om den förlorade generationen, de unga män och kvinnor som efter första världskriget försökte hitta sin plats i livet igen. Bokens huvudperson är den unga amerikanen Jake som tillsammans med den livfulla engelskan Brett samt deras gäng av vänner som kommer och går. Det är ett rastlöst gäng, de dricker mycket, först i Paris bohemiska kvarter och sedan under några heta veckor under tjurrusningen i Pamplona. Hela tiden men känslan av att livet egentligen inte har någon mening

 

Kommentar: Jag älskade ju En fest för livet och kastade mig därefter på den berömda Och solen har sin gång. Tyvärr tycker jag att den senare bleknar lite i jämförelse med den förra. På många sätt påminner böckerna om varandra; unga människor som driver runt i tjugotalets Europa, mycket fest och alkohol och så Hemingways väldigt karaktäristiska språk. Men de briljanta, smått poetiska meningarna i En fest för livet blir istället till ett ändlöst fylleprat i Och solen har sin gång. Det kravlösa, bohemiska kringflackandet i Hemingways självbiografi känns bara sorgligt och ointressant när det är Jake och inte Ernest i huvudrollen. Och visst, det är väl lite det som är tanken. Jag förstår att det finns en parallel här mellan den förlorade generationen och dagens twenty - something som aldrig kommer hem från reseledarutbildningen på Aiya Napa eller som belånar sig till tänderna för att kunna dra till Stockholmsveckan i Båstad. Men det är faktiskt inte så himla kul att läsa om, kapitel in och kapitel ut. Om handligen är tradig så hjälper det inte ens om författaren är en ordkonstnär som Hemingway

Titel: Igelkottens elegans
Originaltitel: L'elegance du herisson
Författare: Muriel Barbery
Utgivningsår: 2009

Handling: Igelkottens elegans utspelar sig i ett exklusivt hus i Paris där vi får följa två väldigt lika men också olika kvinnor. Dels är det den överintelligenta, lillgamla tolvåriga Paloma som känner sig så malplacerad att hon bestämt sig för att ta livet av sig innan sin nästa födelsedag. Dels får vi också träffa den medelålders portvakterskan Renèe som måste dölja sin bildning och förfining bakom en vresig mask för att inte skrämma bort världen. En dag flyttar den sofistikerade japanska affärsmannen Kakuro flyttar in i byggnaden så förändras både Palomas och Renèes liv för alltid ..

Kommentar:Igelkottens elegans har blivit hyllad av de flesta jag träffat. Men jag har inte riktigt fallit för den. Boken gör anspråk på att vara filosofisk, poetisk och djup och konst och litteratur har väldigt centrala roller i handlingen. Men jag tycker det mest är pretentiöst ordbajsande. Jag köper inte heller karaktärerna fullt ut. Paloma är elitistisk och dramatisk men hon är ju en tweenie så det kanske inte är så konstigt. Men jag förstår inte varför Renèe måste gömma sig bakom en fasad av butterhet och dumhet? Varför skulle det vara så konstigt att en portvakterska döper sin katt efter Leo Tolstoy? Jag ska dock säga att jag tycker boken tar sig när de blir vänner med Kakuro (även om jag tycker att hans upphöjelse till skyarna är lite fånig), först då börjar karaktärerna bli lite mer sympatiska och intressanta. Och slutet är faktiskt bokens stora behållning vilket är något av en räddning