Titel: Igelkottens elegans
Originaltitel: L'elegance du herisson
Författare: Muriel Barbery
Utgivningsår: 2009
Handling: Igelkottens elegans utspelar sig i ett exklusivt hus i Paris där vi får följa två väldigt lika men också olika kvinnor. Dels är det den överintelligenta, lillgamla tolvåriga Paloma som känner sig så malplacerad att hon bestämt sig för att ta livet av sig innan sin nästa födelsedag. Dels får vi också träffa den medelålders portvakterskan Renèe som måste dölja sin bildning och förfining bakom en vresig mask för att inte skrämma bort världen. En dag flyttar den sofistikerade japanska affärsmannen Kakuro flyttar in i byggnaden så förändras både Palomas och Renèes liv för alltid ..
Kommentar:Igelkottens elegans har blivit hyllad av de flesta jag träffat. Men jag har inte riktigt fallit för den. Boken gör anspråk på att vara filosofisk, poetisk och djup och konst och litteratur har väldigt centrala roller i handlingen. Men jag tycker det mest är pretentiöst ordbajsande. Jag köper inte heller karaktärerna fullt ut. Paloma är elitistisk och dramatisk men hon är ju en tweenie så det kanske inte är så konstigt. Men jag förstår inte varför Renèe måste gömma sig bakom en fasad av butterhet och dumhet? Varför skulle det vara så konstigt att en portvakterska döper sin katt efter Leo Tolstoy? Jag ska dock säga att jag tycker boken tar sig när de blir vänner med Kakuro (även om jag tycker att hans upphöjelse till skyarna är lite fånig), först då börjar karaktärerna bli lite mer sympatiska och intressanta. Och slutet är faktiskt bokens stora behållning vilket är något av en räddning