BÄTTRE BÖCKER

Författare: Eva F. Dahlgren

Utgivningsår: 2013

Handling: När Eva F Dahlgren arbetade med boken Farfar var rasbiolog fann hon ett fotoalbum med nakna kvinnor i rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Bilder av "undermåliga" kvinnor på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, där landets prostituerade kvinnor spärrades in på 1920- och 30-talen. Kvinnorna skulle gömmas undan och uppfostras. Men samtidigt drogs de fram i ljuset av myndigheter och rasbiologer för att klassificeras och steriliseras så att de inte förökade sig. Samhället skulle gå under om det blev för mycket "bottensats".

Det handlar om kvinnor som alla tittade snett på, såg ner på eller kastade lystna blickar efter. Med anstaltsdirektörens egna ord: "När en kvinna faller djupt, så faller hon djupare än en man. Men när hon är underbar finns det ingen som är så underbar som en kvinna." Nästan alla var internerade med hjälp av lösdriverilagen. Efter denna lag dömdes de som var sysslolösa och drev omkring utan att söka arbete, samt de som "förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet". Trots fattigdom och nöd hävdade Socialstyrelsen att skörlevnaden främst beror på en "psykisk störning" och "allmän social mindervärdighet".

Fallna kvinnor ger röst åt de dömda kvinnorna. Att ha suttit på Landskrona gav en stämpel för livet och de flesta återkom gång på gång. Dahlgrens jakt på berättelsen om vilka dessa kvinnor var formar sig till ett skakande stycke kvinnohistoria. En skildring av ett skamfyllt och grymt försök att fostra dem till dugliga samhällsmedborgare.

Kommentar: Dahlgren har, genom att blanda fakta med skönlitteratur, skapat en fängslande intressant bok.  

Det som slog mig när jag läste den var hur oerhört svårt det var för kvinnorna att bryta mönstret – systemet slog dem i bojor och släppte dem inte fria. Hade man väl suttit på Landskrona Citadell var man stämplad som lat, manipulativ och omoralisk. Med en sådan referens var det nästan omöjligt att få ett jobb. Och jobbade man inte så var man kriminell – raka vägen till Landskrona med dig! Den enda chansen en sådan kvinna hade var att hitta en man som kunde försörja dem. Vilket gjorde att många fick stå ut med kaotiska och våldsamma hemförhållanden, allt för att slippa skickas tillbaka till anstalten. På det sättet finns det en parallell till många kvinnor idag, världen över. Vad står inte kvinnor ut med för att dem är mer rädda för alternativet?

Vi kanske inte lider samma besatthet längre att klassificera kvinnor som berglärkor och gatflickor men nog sätter vi etiketter på de kvinnor som vi tycker avviker. Titta bara på hur flickor redan i mellanstadiet kallas horor, slampor, orrar, oavsett deras sexuella leverne. Och vilken kontrast det är till pojkars sexualitet.

Mot slutet tyckte jag att Dahlgren var lite väl upprepande. Men jag har överseende med det eftersom det är en sådan viktig bok och tankeväckande bok som inte ges rättvisa förrän man själv läst den

Handling: "Jag vill att du ska kliva ner från vågen, släppa klämtaget om valkarna, verkliga eller inbillade, och sluta noja om tre eller åtta eller fyrtio kilo för mycket − eller för lite. Oavsett hur du ser ut, oavsett vad du väger, är det onödigt att oroa sig och må dåligt över det."

Med vass humor och drastiska exempel från verkligheten gör Julia Skott upp med BMI-lögner, hälsomyter och skeva kroppsideal i Kroppspanik. Med hjälp av aktuell forskning, personliga erfarenheter och populärkulturella spaningar tecknar hon bilden av ett samhälle som drabbat av kroppspanik.

Kommentar: Oj, så jag har sett fram emot den här boken - hyllningarna har kommit som en strid ström angående Julia Skotts viktiga bok. En hyllningskör jag genast vill stämma in i.

Kroppspanik är en bok för alla, oavsett ålder eller kroppsform. Jag tror att majoriteten av oss, oavsett hur vi ser ut, har känt oss missnöjda med vår kropp. Det är kanske mänskligt att misströsta ibland men vi lever också i ett samhälle som förstärker den missnöjdheten. Visst har vi hört liknande argumentation från annat håll - "alla är fina som dom är, det är samhället som är sjukt". Men det Julia Skott gör är att ta fram de fakta som behövs för att verkligen ta åt sig av budskapet. Att det på riktigt inte är vi som är galna, utan världen.

Jag uppskattar också att hon sätter fokus, inte bara på smalhetsidealet, utan också på hälsoidealet. Just nu flödas internet över av bilder och personer som sägs utstråla hälsa och visst, hälsa är ju bra. Men tänk om vi har fel information om vad som är hälsa? Tänk om det är så att det är helt vansinnigt att avgöra vem som är frisk beroende på vad vågen eller bmi:et visar? Och vad händer om man inte är frisk - är man mindre värd då? Julia Skott avlivar den ena myten efter den andra

Kroppspanik har ett health at every size-persektiv (HAES), även om det inte är uttalat. Det går ut (bland mycket annat) på att hälsa inte nödvändigtvis är något vi kan avgöra bara genom att titta på någon annan. Ett hälsosamt liv ser olika ut för olika personer och det samhället på sin höjd ska göra är att hjälpa individer komma fram vad som får just dom att må bra. Vilket alltså kan vara väldigt olika från en person till en annan.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga om den här boken men jag nöjer mig med att avsluta med detta - Kroppspanik borde införas i läroplanen. Jag tror vi skulle få ett mycket mer hälsosamt - alltså sunt på riktigt och inte pseudoätstört som många hälsoprofiler lovordar idag - samhälle där humanism och omtanke är de styrande ledorden. Och inte en ständig känsla av misslyckande och ångest.

Originaltitel: Smaragdgrün

Författare: Kerstin Gier

Utgivningsår: 2013

Handling: I denna avslutande del av Ädelstens-trilogin ställs Gwendolyn inför en mängd svåra frågor. Vilka är hennes föräldrar? Kommer hon att dö om ordenssällskapet kring Greven av Saint Germain når sitt mål? Kan kärleken övervinna allt? Till och med läka ett krossat hjärta?

Spänningen stegras, intrigens trådar möts och blir till en vacker väv. Allt som verkat mystiskt i de två tidigare delarna får nu sin förklaring, men blir slutet verkligen gott?

Gideon säger att han fortfarande tycker om Gwendolyn, men frågar istället om de kunde vara vänner! Inte precis den utveckling Gwendolyn hoppats på. Varför beter han sig så obegripligt, ena stunden förälskat och ömsint, andra kylig och som förbytt. Det hemliga ordenssällskap som arbetat i århundraden för att sluta cirkeln kring kronografen har mycket mäktiga vänner och hemliga motiv. Deras grundare greven av Saint Germain, som levde på 1700-talet, kan fortfarande påverka Gideons och Gwendolyns kärlek.

Kommentar: Smaragdgrön är som sagt sista delen i triologin om Gwendolyn, vanlig tonårstjej tillika tidsresenör i hemlig orden. Jag har gett dom föregående delarna höga betyg, inte minst för bokens rapphet, trovärdighet och den alltid lika älskvärda Gwenny.

Men det jag gillar med Smaragdgrön är också det jag ogillar. Den är nämligen väldigt lik sina föregångare. På gott och ont. Eftersom jag rosade del ett och två så borde det ju vara positivt. Men samtidigt ger det mig inte så mycket som läsare att läsa samma bok en tredje gång.

I mångt och mycket står Gwendolyn och stampar på samma ställe. Ja, den avslutande boken kommer förvisso med en del svar. Men det är ärligt talat ingenting jag inte kunde ha räknat ut själv. Mystiken och intrigerna känns inte särskilt gastkramande och jag får inte en känsla av ”liv och död” när upplösningen närmar sig. Det är lika mycket hejsan hoppsan som vanligt för den fumlige men charmiga Gwendolyn oavsett om hon går på högstadiefest eller om hon knäcker en flera hundra år gammal profetia. Dessutom utspelar sig hela triologin under en tidsperiod av två och en halv vecka – inte så konstigt att både handlingen och karaktärerna inte utvecklas.

Äsch jag är lite kluven. Jag gillar ju den här boken, det gör jag. Jag tycker om att den är lite flamsig och inte på sånt dödligt allvar. Men även om den riktar sig till en ung publik så skulle den inte ta skada av lite mer svärta som kontrast till allt det bedårande charmiga.  

Handling: Gud är en skämtare. Temple vet. Hon vet eftersom det fortfarande finns superfina mirakel att uppleva, här på vårt förödda klot.

Så inleds I dödsskuggans land, en bok som är lika vacker och underbar som den är otäck. Temple är en huvudperson att ta till sitt hjärta, och hennes öde gör läsaren andlös. I en värld fylld av zombier är varje dag en kamp för att överleva - eller få dö på riktigt.

Kommentar: Jag har ingen tidigare erfarenhet av zombieböcker och inte heller har jag ägnat mig särskilt mycket åt dystopier. Ändå fastnade jag för I hyllans recension av I dödsskuggans land och sen följde ett dygn av intensivt läsande (Jag håller också med föregående bloggare att omslaget inte är särskilt tilltalande. Synd, jag tror den stöter bort potentiella fans!)

I dödsskuggans land utspelar sig i ett post-apokalyptiskt USA där en zombieempedemi har slagit samhället i spillror. Det finns små fickor av civilisation kvar men i övrigt består det stora landet i väst av ensliga vidder där man kan köra i timmar utan att stöta på mänskligt liv. I detta dystra landskap lever Temple, en katnissk femtonåring, som inte minns hur världen såg ut innan mänsklighetens undergång. Trots att hon är så ung så är hon duktig på att slåss och behöver inte vara rädd för de blodtörstiga men sävliga och korkade zombierna. Istället är det andra människor Temple lärt sig frukta. Visst finns det dom som är goda. Men det finns ännu fler som är gränslöst onda.

Bokens brutalitet och våldsamma råhet fick mig ibland att må fysiskt illa. Ibland blev Temples verklighet så äkta även för mig som läsare och då var jag tvungen att lägga ifrån mig boken en stund. Det är inte en läskig bok men grymheten hos världen och dess invånare knockade mig.

Men det är också en väldigt vacker bok. Den är poetiskt skriven och har mycket bibliska referenser. Temple är en grubblare och Gud är hela tiden närvarande. Det är med andra ord både en mycket vacker och mycket dyster läsupplevelse