Den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen förbannar tyst sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar.
I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande. Förväntningarna på flickan är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på.
Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen – den stumma flickan som tar hand om andras skit.
Kommentar: Jag hade höga förväntningar på Barnbruden. En historisk roman av hög kvalité, det kunde man ana bara genom det otroligt snygga omslaget (som förvisso är en total ripoff på Coppolas Marie Antoinette men ändå). Men några sidor in i boken så var jag beredd att lägga ner. Det kändes förutsägbart, klyschigt och inte det flitiga användandet av formuleringar i stil med heta sköten och stulna kyssar lät som inledningen på en riktigt dålig tantsnuskroman från Ica Maxi.
Men jag höll ut och snart förbyttes besvikelse till förtjusning. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför jag ändrade mig. Kanske var det att karaktärerna, i takt med att man fick lära känna dom, växte och utvecklades. Som bekant finns det inget i litteraturväg jag tycker sämre om än statiska karaktärer (särskilt om dom råkar vara konstant väna). Eller Laestadius Larssons förmåga att måla upp det pastelligt vackra och samtidigt skitiga hovlivet i 1700-talets Stockholm. Kanske är det författarens gedigna researcharbete som ligger till grund för romanens mångfald och bredd.
Visst, det är fortfarande en hel del herdestunder men majoriten känns ändå rimliga för handlingen. Rykten - och slutet! - öppnar för inte bara en utan två efterföljare. Jag kommer definitivt hålla utkik efter dom i bokhyllorna.