Författare: Therese Söderlind
Utgivningsår: 2013
Handling: I vägen mot Bålberget väver Therese Söderlind samman flera historier, alla djupt rotade i de små samhällenas mylla i Ångermanland.
Boken börjar på 70-talet med Jacke, som lämnas ensam med en allt mer inåtvänd tonårsdotter när hans fru har tröttnat på alla hans vänsterprassel. För att hålla dottern på gott humör lovar han att hjälpa henne med hennes nyfunna intresse för släktforskning. Motvilligt dras han med på ett studiebesök till Bålberget där det sägs att det brändes häxor på 1600-talet
Parallellt utspelar sig på samma plats men trehundra år tidigare en historia där Malin står i centrum. Hon är gift med den grymme Erke men drömmer om sin ungdomskärlek Matz. En stor oroskälla för Malin är hennes dotter, Segred, alldeles för vild och vacker för det lilla ångermanländska samhället. Det är ett hårt liv med ständigt hot om svält. Ändå är det ingenting mot det liv som väntar när prästen plötsligt börjar anklaga byns kvinnor som häxor. Malin blir utpekad som trollpacka och i vittnesbåset står Matz son Olof. Olof som drömmer om att ha Malins dotter för sig själv ..
Kommentar: Vägen mot Bålberget är en bok om skuld. Om det kaos människans handlingar ger upphov till och hennes oförmåga att stoppa en boll som redan är satt i rullning. Och om den känsla av skuld åskådarna måste leva med. Men det är också en berättelse om kvinnors utsatthet och mäns förtryck genom tiderna
Vägen mot Bålberget är en bra men ojämn bok. Allra bäst är historien kring Malin och människorna i hennes närhet. Här är Therese Söderlind fenomenal på att måla upp det tuffa livet som kvinna på landsbygden. I hennes händer kommer bylivet verkligen till liv med ett målande, vackert språk.
Mindre förtjust är jag i den moderna delen av boken, dels berättad ur Jackes perspektiv och senare ur hans vuxna dotters. Dom historierna känns inte alls lika relevant eller intressant. Även om Malin får utstå många svårigheter så känns det perspektivet inte lika obehagligt ångestladdat och uppgivet som Jacke och hans dotters liv. Dom delarna är förvisso lika välskrivna som resten av boken men vad mig anbelangar hade författaren lika gärna kunnat stryka dom kapitlen.