BÄTTRE BÖCKER

Författare: Therese Söderlind

Utgivningsår: 2013

Handling: I vägen mot Bålberget väver Therese Söderlind samman flera historier, alla djupt rotade i de små samhällenas mylla i Ångermanland.

Boken börjar på 70-talet med Jacke, som lämnas ensam med en allt mer inåtvänd tonårsdotter när hans fru har tröttnat på alla hans vänsterprassel. För att hålla dottern på gott humör lovar han att hjälpa henne med hennes nyfunna intresse för släktforskning. Motvilligt dras han med på ett studiebesök till Bålberget där det sägs att det brändes häxor på 1600-talet

Parallellt utspelar sig på samma plats men trehundra år tidigare en historia där Malin står i centrum. Hon är gift med den grymme Erke men drömmer om sin ungdomskärlek Matz. En stor oroskälla för Malin är hennes dotter, Segred, alldeles för vild och vacker för det lilla ångermanländska samhället. Det är ett hårt liv med ständigt hot om svält. Ändå är det ingenting mot det liv som väntar när prästen plötsligt börjar anklaga byns kvinnor som häxor. Malin blir utpekad som trollpacka och i vittnesbåset står Matz son Olof. Olof som drömmer om att ha Malins dotter för sig själv ..

Kommentar: Vägen mot Bålberget är en bok om skuld. Om det kaos människans handlingar ger upphov till och hennes oförmåga att stoppa en boll som redan är satt i rullning. Och om den känsla av skuld åskådarna måste leva med. Men det är också en berättelse om kvinnors utsatthet och mäns förtryck genom tiderna

Vägen mot Bålberget är en bra men ojämn bok. Allra bäst är historien kring Malin och människorna i hennes närhet. Här är Therese Söderlind fenomenal på att måla upp det tuffa livet som kvinna på landsbygden. I hennes händer kommer bylivet verkligen till liv med ett målande, vackert språk.

Mindre förtjust är jag i den moderna delen av boken, dels berättad ur Jackes perspektiv och senare ur hans vuxna dotters. Dom historierna känns inte alls lika relevant eller intressant. Även om Malin får utstå många svårigheter så känns det perspektivet inte lika obehagligt ångestladdat och uppgivet som Jacke och hans dotters liv. Dom delarna är förvisso lika välskrivna som resten av boken men vad mig anbelangar hade författaren lika gärna kunnat stryka dom kapitlen.

Handling: Boken börjar på Caitlin Morans bedrövliga 13-årsdag (hon väger 80 kilo, har inga vänner och pojkar kastar grus efter henne) och fortsätter genom livets alla faser - arbetsplatser, kärlek, abort, shopping och moderskap. Konsten att vara kvinna är Morans egna självbiografiska, feministiska manifest

 

Kommentar: Konsten att vara kvinna valdes till höstens första läsning av bokcirklen jag är med i, ett val jag blev riktigt glad över. Boken är som en feministisk Bridget Jones, hysteriskt roligt och med många ögonblick av igenkänning (nåja, det är väl en hel del brittiska popreferenser som går mig över huvudet). Men den är mer än bara underhållande, den är dessutom smart och lärorik. Moran ifrågasätter hur fria via kvinnor egentligen är. rösträtt och p-piller till trots. Särskilt den nyfrälste feministen kan glädjas av den här boken. På ett kul sätt tar den upp vad feminism egentligen handlar om

 

Dessutom tycker jag mycket om Morans syn på feminism. Okej, vid några tillfällen upprätthåller hon bilden av att alla killar är nöjda bara dom får ligga men i övrigt så är det en snäll och inkluderande feminism hon förespråkar. Det spelar ingen roll hur vi ser ut eller lever vårt liv, så länge vi är kvinnor som vill ha jämlikhet med männen så är vi alla feminister. Samtidigt tar hon död på en hel del myter om det heliga systerskapet.

 

Som sagt, en feministisk Bridget Jones - vem kan motså det?

 

 

 

 

Handling: Det viktigaste för Okonkwo, en framstående medlem av sin stam, är att alltid vara stark. Han är känd som en karlakarl i byn men hans uppfattning om vad det innebär att vara man är både det som är hans lycka och fall. Till slut leder det till flera tragedier för Okonkwo och hans familj

 

När så de kristna kolonisatörerna kommer till Okonkwos by så blir det den definitiva början på slutet. Okonkwo kan inte anpassa sig till de nya tiderna och hans envishet blir så hans undergång

 

Kommentar: Allt går sönder är en mycket speciell bok. Den är skriven på femtiotalet av Chinua Achebe, Nigerias största författare, och den första att beskriva just det koloniala mötet mellan afrikaner och européer ur en icke-vits synvinkel. Att de flesta européer inte känner till den här afrikanska klassikern säger mycket om hur eurocentrisk vår litteraturkonsumtion är.

 

Achebe har ett säreget språk - det är många ordspråk - som skildrar den afrikanska muntliga berättartraditionen.

 

Jag ska säga att jag inte blev vansinnigt förtjust i Allt går sönder; jag tycker att det är mycket i handlingen som blir hängande i luften. Det är också svårt att känna ens en gnutta sympati för huvudkaraktären Okonkwo. Å andra sidan är hans situation - som offer för det patriarkala systemet - ganka ömkansvärd och träffande på det sätt att så många fortfarande är fast i steretypa könsrollsföreställningar. På det sättet känns boken både urgammal och tidlös

Titel: Rhett Butlers berättelse

Originaltitel: Rhett Butlers' people

Författare: Donald McCaig

Utgivningsår: 2008

 

Handling: I Rhett Butlers berättelse får vi uppleva en av världens största kärlekshistorier genom Rhett Butlers ögon och lära känna de människor som format hans liv; hans hårda far Langton Butler, hans bästa vän, den frigivna slaven, Tunis Bonneu och Belle Watling, den första kvinnan att vinna hans hjärta. Och såklart - den charmiga, hänsynslösa Scarlett O'Hara.

 

Kommentar: Borta med vinden är enligt mig tidernas bästa film - en klassiker som har allt; krig, kärlek och sorg. Jag läste för nåt år sen den fristående uppföljaren Scarlett där man får följa bokens (anti)hjältinna efter splittringen mellan henne och Rhett och det visade sig vara en bra bok. Därför har jag länge gått och spanat på just Rhett Butlers berättelse

 

Det jag gillade med boken var att få veta mer om de bifigurerna som i filmen bara skymtar förbi. Särskilt Belle Watling och hennes liv är fascinerande. Och alla de klassiska scenerna som man får se i filmen - det är hisnande att få återuppleva Rhetts och Scarletts möten genom ett annat perspektiv. Däremot kan jag tycka att Rhett är lite platt. I Scarlett är den största behållningen att Scarlett O'Hara utvecklas genom åren - Rhetts karaktär är mer statisk. Dessutom tycker jag att de båda huvudkaraktärernas kärlek är något mindre djup och himlastormande. Synd på en av historiens mest komplexa och intensiva relation någonsin.

 

 

Handling: 1974 försvinner en familj spårlöst under påsklunchen från den lilla ön Valö på västkusten. Det verkar som om familjen bara rest sig upp från bordet och gått. Den enda som finns kvar är den ettåriga dottern Ebba. Trots stora eftersökningar återfinns familjen aldrig.

 

Många år senare återkommer Ebba som vuxen kvinna till Valö. Tillsammans med sin man tänker de rusta upp familjens gamla hus, en föredetta barnkoloni som Ebbas pappa drev som en internatskola med militärisk diciplin. Ebba och hennes man har just förlorat sin son och hoppas att renoveringen ska kunna föra dom samman igen. Knappt har de hunnit börja innan de utsätts för ett mordförsök. Författaren Erika Falck och polisen patrik Hedström blir indragna i fallet och så småningom inser dom att en stor ondska från husets förflutna har hunnit ikapp de boende på Valö

 

Kommentar: Änglamakerskan är min första Läckbergroman, tro det eller ej. Camilla Läckberg är ju ändå en av landets mest framgångsrika deckarförfattare men jag har känt mig skeptiskt inställd och därför hållt mig undan. Och det visade sig att mina instinkter var rätt. Änglamakerskan är en högst ordinär historia. Den är inte jättedålig, lite småspännande ibland till och med. Men den är inte heller särskilt bra. Det är ingen nagelbitare direkt och språket är fullt med klyschor. Det som var mest intressant var tillbakablickarna där man får möta kvinnorna i Ebbas släkt. Där fanns det flera fascinerande karaktärer som jag hellre läste om än själva deckarhistorien. Kanske hade jag otur, kanske är det just Änglamakerskan som är ett bottennapp. Men jag tror ändå jag litar på min magkänsla i fortsättningen

 

Handling: Den blå rullgardinen är den första delen i Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen. Boken handlar om elvaåriga Angela som blivit föräldralös. Först vill Angelas farbröders fruar Betty respektive Lilian ta hand om den lilla flickan. Men det blir istället Angelas faster, den ogifta unga kvinnan Petra som blir flickans förmyndare. Så kommer det sig att Angela växer upp på herrgården Eka i Småland kring förra sekelskiftet. Mellan Angela och Petra växer sig sakta men säkert ett djupt band fram samtidigt som man får följa hur Angela lämnar sin barndom bakom sig

 

Kommentar: Den blå rullgardingen är en känslig och fint tecknad historia om de varma men komplicerade relationerna i en släkt. Krusenstjerna bygger upp en enkel men ändå komplex bild av livet på Eka och de människor som bor där, hela tiden beskriva på ett ömt, detaljrikt sätt. Jag blev verkligen djupt tagen av hur författaren närmarde sig de olika karaktärerna. Dessutom är Den blå rullgardinen relativt lättillgänglig trots sin ansenliga ålder. Precis som språket i Doktor Glas så är det vackert och enkelt att förstå. Doktor Glas och Fröknarna von Pahlen - serien var dessutom båda riktiga skandalböcker på sin tid, något som är svårt att förstå idag. Jag ser framemot att få fortsatta följa Angelas och Petras liv!

 

 

 

 

Flera bokbloggar listar sina tre sommarfavoriter och jag tänker inte vara sämre!

 

1. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg grep verkligen tag om mig och ända sedan jag läste den i början av sommaren så har den levt kvar inom mig. Jag blev verkligen tagen av det vackra språket, de komplexa karaktärerna och det tidlösa moraliska dilemmat. Det här är en sådan bok som jag verkligen fattar varför den blivit en svensk klassiker

 

2. Fröknarna von Pahlen; Den blå rullgardinen av Agnes von Krusenstjerna läste jag ut bara häromdagen och har därför inte hunnit recensera den än. Men jag tyckte mycket om de fina och känsligt tecknade personporträtten och beskrivningarna av ett svunnet Sverige

 

3. Hypnotisören och dess uppföljare av Lars Kepler var en sån där serie med böcker som jag verkligen sträckläste. Jag ville bara stänga av mobilen och låsa dörren och inte flytta mig en centimeter från sängen innan Joona Linna hade löst några av landets svåraste fall. Nu hoppas jag Kepler kommer med en uppföljare till Sandmannen så att man slipper lida mer!

 

Överlag är jag nöjd med min boksommar. Jag har haft gott om tid att läsa och jag tycker att jag fått till en ganska fin mix mellan gammalt, nytt och många olika slags genrer. Jag börjar sannerligen röra mig bort från historieträsket. Bra så, lite nya perspektiv har aldrig skadat!

 

 

 

Handling: Safirblå är den efterlängtade uppföljaren till Rubinröd och tar vid där den första slutar - 1912, när Gideon kysser Gwendolyn. Gwendolyn och Gideon är både tidsresenärer och tillsammans hjälper de en hemlig orden med att resa fram och tillbaka i tiden för att samla in blod från andra tidsresenärer för att läsa in det i kronografen. Ordern menar att uppdraget är livsviktigt men kan man verkligen lita på slutna, hemliga sällskap? När Gwnedolyn träffar sin morfar börjar hon därför smida planer .. Samtidigt är hon en vanlig tonårstjej som förutom att rädda världen också går i skolan samt försöker hantera sina växande känslor för den snygga Gideon

 

Kommentar: Som jag längtat efter Safirblå! Jag blev ju väldigt förtjust i Kerstin Giers första del, Rubinröd, somvar första boken i en blivande triologi som heter Tidlös kärlek (vilket jag i och för sig kan tycka är en ganska töntig titel. Nåja, man kan inte få allt). Safirblå är precis som Rubinröd en varm, lättläst ungdoms - fantasy med stora doser spänning och humor. Just bokens humorkvalitèer är dess stora behållning. Det är liksom inte så pretentiöst. Inte på sånt blodigt allvar. Inte så Twilight - ish.

 

Safirblå är i alla fall en värdig uppföljare till ettan. Handlingen går i ett rasande tempo och ibland är det lätt att känna sig som ett frågetecken när Gwendolyn och Gideon hoppar fram och tillbaks mellan epokerna. Men det där klarnar nog. Och nu ser jag ännu mer fram emot den avslutande boken i en av de senaste årens bästa ungdomsböcker.

 

Handling: I Fem små grisar tittar Hercule Poirot för första gången tillbaka på ett gammalt fall. Sexton år tidigare mördades en man och för mordet fälldes mannens hustru. Hustrun avled senare i fängelset och parets lilla dotter hade då förlorat båda sina föräldrar. När den lilla flickan nästan två decennier senare har  vuxit upp till en ung dam så söker hon upp den beryktade Poirot, i hopp om att han ska kunna bevisa moderns oskuld. Han inser att svaret ligger hon någon av de andra fem personerna som var inblandade i historien. Det kommer att bli ett av detektivens svåraste fall ..

 

Kommentar: Det tåls att upprepas - Agatha Christe är verkligen den ohotade deckardrottningen. Framförallt för att hennes böcker håller en sån hög, jämn kvalitet. När man plockar fram en Christie, vare sig det är Fem små grisar, Begravningar är farliga eller någon annan av hennes titlar så vet man att man kommer få en en kompex handling där ingenting är som det verkar. Man vet också att man kommer få klarsynta personporträtt, vackra beskrivningar och såklart massor av spänning. Fem små grisar gör en definitivt inte besviken

 

Handling: När den gamle rike godsägaren Richard Abernahie en dag dör så samlas hans brokiga släkt kring hans begravning. Gamle herr Abernathie hade varit skröplig länge och hans bortgång kom inte som någon överrasking. Tills Abernathies systerdotter Cora utbrister - Visst blev han mördad? De andra släktingarna avfärdar Cora som en toka. Men när Cora dagen efter begravningen hittas brutalt yxmördad börjar man fråga sig ifall dett inte ändå låg något i hennes plötsliga påstående? För att bringa klarhet så kopplar man in den världsberömde detektiven Hercule Poirot. Om någon kan få fram sanningen så är det Poirot ..

 

Kommentar: Ååh vad jag tycker om Agatha Christies deckare! Till ytan verkar de småmysiga deckarna ganska harmlösa. Kanske inte så konstigt idag när ingen kriminalroman inte innehåller något mindre än ett trippelmord. Men Christies böcker är mer än pittoreska, engelska byar, herresäten och något litet giftmord här och där. Handlingarna är riktigt finurliga och karaktärerna intressanta. Särskilt Poirot själv. Han är så härligt excentrisk, självgod och genialisk. Som en elegant Karlsson på taket (även fast Poirot nog skulle hata den jämförelsen). Begravningar är farliga har allt det jag gillar hos Christies böcker - spänning, en välskriven handling och såklart en underbar liten belgare med de allra skarpaste grå hjärnceller.

 

Handling: Fjortonåriga Celie har ingen att skriva till om sitt eländiga liv utan addresserar istället sina brev direkt till Gud. Celie växer upp som en ung, svart flicka i det förra århundradets Georgia när svarta måhända inte var slavar men ändå ofria på grund av fattigdom, våld och rasism. Och Gud vet att Celie haft sin beskärda del av misär. Gravid med sitt fars barn gifts hon bort till en annan man. Det är inte förrän den eleganta sångerskan Shug Avery kommer in i Celies liv som hoppet växer om ett annat slags liv

 

Kommentar: Purpurfärgen - och boken som baseras på Alice Walkers roman - har prisats om och om igen. Inte så konstigt alls. Det är en oerhört gripande roman, skriven i brevform och talspråk, med stora mängder svärta. Det är verkligen en hjärtknipande berättelse. Men det finns också humor och värme i Purpurfärgen. Och faktiskt försoning. Största behållningen i den här klassiska romanen är helt klart hur sorg och glädje kan samexistera i människors liv - och hur förlåtelse kan släppa oss fria.

Titel: Doktor Glas

Handling: Doktor Glas utspelar sig under några heta sommarmånader vid skiftet mellan två sekel. Doktor Tyko Gabriel Glas har kommit till en punkt i livet där han har både ställning och anseende och han ser sig själv som intellektuellt överlägsen andra människor. Ändå plågas han av ett bottenlöst självförakt och längtar efter att få utföra en stor handling. Så en dag kommer den vackra prästfrun Helga Gregorius till Glas mottagning för att be om hjälp. Doktorn måste hitta på en ursäkt så Helga slipper sin man, den vidriga pastor Gregorius, och hans äktenskapliga närmanden. Doktor Glas blir förtjust i den ljuvliga Helga och hittar på en sjukdom som ska tvinga pastorn till avhållsamhet. Men snart räcker inte det för att hålla pastorn borta från sin hustru. Och plötsligt ser doktorn Glas sin chans att få utföra något storslaget - att döda någon för att rädda en annan ..

 

Kommentar: När Hjalmar Söderberg 1905 kom ut med romanen Doktor Glas - skriven i dagboksformat - upprörde den en hel kritikerkår. Mest skandalöst var huvudpersonens totala brist på skuld och ånger. Många blev misstänksamma inför en författare som så lätt kunde ge liv till en sån kallhjärtad mördare. Trots att Söderberg hela tiden hävdade att han inte sympatiserade med mord så kom han ändå att förknippas med romanens centralkaraktär

 

Doktor Glas är en helt unik läsupplevelse. Den brottas med stora filosofiska dilemman som livets meningslöshet och huruvida det någonsin kan vara rätt att döda någon annan. Samtidigt är det inte en tungrodd läsupplevelse - boken har en intensitet och en glöd som hela tiden drar den framåt. Visst märks det att den är skriven för ett sekel sedan men både språket och handligen känns helt enkelt tidlösa

 

Och så språket ja. Språker är helt enkelt ljuvligt. Doktor Glas har flera kända citat och jag förstår varför vissa meningar blivit bevingade. Jag njöt verkligen av Söderbergs formuleringar och vid flera tillfällen läste jag ett par rader högt för mig själv. Bara för att verkligen få smaka på orden

 

Det är bara att konstantera. Doktor Glas är en storslagen roman och ett exempel riktigt fin litteratur. Jag längtar tills nästa gång jag får läsa den igen!

Titel: Johannas saga

Handling: Boken Johannas saga bygger på en sann historia och i centrum för handlingen står Johanna själv. I bokens början är Johanna en ung flicka som bor på det fattiga Söder i 1800 - talets Stockholm. Hon drömmer om att se världen men fattig som hon är får hon nöja sig med att uppleva äventyr genom andra. Johanna är nämligen kvarterets sagoberätterska och genom att hålla kontakt med bland andra brodern som far till Amerika och grannfrun som overger familjen för att missionera i Afrika så samlar hon stoff till sina otroliga berättelser

 

Kommentar: Johannas saga ser bra ut på pappret (eller snarare baksidan). Historisk, episk generationsroman som rör sig från Stockholm till Kongo. Dessutom baserad på en bunt brev som på sjuttiotalet hittades på en dammig vind i Minnesota. Låter onekligen spännande!

 

Men. Och det är ett stort men. Johannas saga känns inte alls spännande. Inte ett dugg faktiskt. Det är svårt att sätta fingret på det för egentligen kan jag inte komma på något att kritisera. Språket är inget att klaga på och grunden till något storslaget finns ju där. Men det lyfter aldrig. Och det finns saker jag stör mig på. Jag gillar inte hur Sporre tar sig an karaktärerna - det hade varit bättre om Johanna fått stå mer i fokus istället för som nu, där hon nästan är en bikaraktär i sin egen roman. Dessutom är karaktärerna ganska platta. Jag känner inte något för personerna och deras livsöden, bryr mig knappt hur det går för dom.

 

Nej tyvärr, Johannas saga når inte fram. Det duger på sin höjd som ett tidsfördriv men inte till mycket  mer än så

Handling: Margot är titeln på biografin om Margot Wallström, det socialdemokratiska toppnamnet som gjort internationell karriär som FN:s speciella representant mot konfliktrelaterat sexuellt våld. Författaren och krönikören Bengt Ohlsson har följt Margot i hennes liv - från tuffa förhandlingar med världens ledare, eleganta middagar på Manhattan och familjeliv hemma i Sverige. Hur blev den västerbottniske kommunalpolitikern en politisk superstjärna?

 

Kommentar: Lika bra att säga det direkt, jag var kluven inför påbörjandet av att läsa Margot. Jag hyser en enorm beundran för Margot Wallström och hennes arbete för att uppmärksamma dom konflikter där våldtäkt används som ett vapen. Som Freds - och konfliktstudent är det kanske inte så konstigt att man respekterar i en engagerad, passionerad kvinna som har gjort så mycket betydelsefullt arbete. Jag hade faktiskt förmånen att träffa Margot en gång. Jag skakade hand med henne och vräkte ur mig lite kärleksbombning - svårt att låta bli när man stör öga mot öga med en sådan förebild

 

Å andra sidan. Biografier är inte min grej. Tycker ofta det är svårt att få till ett naturligt flöde, låter lätt krystat och kan bli lite långrandigt. Jag är ändå positivt överraskad över vad Bengt Ohlsson åstadkommit. Han vinner poäng på att inte skriva en sån tung bok utan att istället satsa på något lättläst och luftigt. Dessutom har han en annorlunda approach till biografiskrivandet där han, istället för att stapla upp tusen fakta, snarare kommer in som en betraktare, en åskådare in i Margots liv. Det blir väldigt personligt och jag överraskas hur intimt Margot berättar om sitt liv.

 

Jag stör mig kanske lite på att Bengt Ohlsson ska dra så många egna slutsatser från sitt betraktande. Kanske är det krönikören inom honom som försöker kämpa sig ut för ibland drunknar ett gott språk i ihärdiga försök att få till oneliners och snygga meningar. Det känns lite som en pinsam pappa som drar skämt stup i ett.

 

Trots det så är det en lättsam, varm och privat biografi om en av Sveriges mest inspirerande politiker och kvinna

 

 

Titel: Sagas krönika

 

Handling: Sagas krönika handlar om den unga Saga, en fri kvinna i 800 - talets Sydnorge. Historien börjar med att Saga tvingas fly från sin bror vars brutalitet terroriserar hela familjen. Saga flyr för livet och hamnar i den ståtliga gården Skiringssal. Vidare från Skiringssal kliver Saga ombord på en båt som tar henne till Sverige, Danmark och vidare till Gotland. Saga får med egna ögon se den livliga Östersjöhandeln, slavmarknader och uppleva äventyr som är både romantiska och farliga. Men hon är inte ensam på båten. Med henne är de två unga männen Torleif och Rhani. Och så Tjatse förstås. Örnen som följt Saga sedan barnsben och som alltid tycks vägleda Saga genom livet

 

Kommentar: Om man är intresserad av livet i Skandinavien under vikingatiden så är Sagas krönika ett ypperligt val. Arnesson Westerdahl är tydligen arke - ostelog till yrket och på så sätt en expert på ämnet. Vilket märks. Någon kallade boken för en faktaroman vilket stämmer väl in. Det är väl påläst, faktaspäckat och verkar vara duktigt underbyggt - man får lära sig om allt från väveri till sjöliv, handelsresor och religion.

 

Själva handligen är det värre med. Den känns seg och styltig. Det som är tänkt att vara dramatiskt tar aldrig fart och verkar inte lämna några större avtryck hos karaktärerna. Inte hos mig heller för den delen. Och att det ska vara en kärleksroman - nä, den romantiken ger jag inte mycket för. Sagas hoppar från en kärleksaffär till en annan utan att det för den sakens skull finns någon glöd. Visst, det skulle kunna vara ett uttryck för den tidens "konvenansäktenskap" men mest känns det som att författaren hemskt gärna velat trycka in lite amor i sin bok.
Funkar inte för mig tyvärr

 

En annan sak jag har svårt för - något som tyvärr är vanligt förekommande i historiska romaner (inte alla dock!) - är den otroligt stereotypa kvinnliga huvudkaraktären. Hon som driver männen till vansinne med sin skönhet men är totalt omedveten om det själv. En kvinna som är svag och ett offer men som när hon träffar rätt man börjar blomstra upp. Känns ganska unket får jag lov att säga

 

Sagas krönika duger bra som faktaroman och är dessutom välskriven - men handlingen kommer tyvärr i andra hand vilket bara ger den ett godkänt betyg

Handling: I nästan fyrtio år så har Bruce Springsteen varit en av rockens absolut största namn. Han har vunnit 20 Grammies, två Golden Globes och en Oscar. Han har sålt över 120 miljoner skivor och hans turnéer - kanske särskilt i Sverige - blir slutsålda om och om igen. I den här biografin får vi följa Bruces historia, allt från han invandrare far - och morföräldrar, de komplexa familjerelationerna, strävandet efter att slå igenom som musiker, texterna, framgången och den djupa vänskapen inom E Street Band.

 

Kommentar: Som ett stort Brucefan så såg jag fram emot att få läsa biografin om min stora idol. Det är både ett positivt och ett negativt porträtt som framträder. Bruce framstår som självisk, hetlevrad och egocentrisk ibland men också som hederlig, ärlig och varm (jag älskar särskilt historien om när Bruce personligen ringde upp de anhöriga till offren för 9/11). Jag gillar att Peter Ames Carlin lyckas teckna en sån multidimensionell bild av en artist som åtminstone på ålderns höst sällan får läsa nåt annat än soliga texter om sig själv. Jag uppskattar också fokuset på musiken. Visst, det är en väldigt personlig biografi men det känns inte som en tell all - bok, utan författaren har varit intressera av att lära känna Bruce som musiker. Boken tar tex ofta upp innebörden i Bruce texter. Med det sagt så upplever jag att man också kommer människan Bruce nära.

 

Det är verkligen en grundlig bok, ibland kanske lite för grundlig. Det är ingenting för den som är ljummet intresserad av Springsteen utan det här är lektyr för de mest inbitna Bossfansen. Även om jag räknar mig till den sistnämna kategorin så förlorar boken rent litterärt på att den är så tungrodd. Särskilt i början, andra halvan av boken känns lite mer lättsam. Det här är inte en biografi som skapar nya Bruce Springsteen - fans utan som cementerar övertygelsen hos dom som redan är det.

Kommentar: Jag börjare läsa Sandmannen sent en lördagkväll och var klar på morgonen. SÅ SPÄNNANDE VAR DEN! Redan från sida ett blir man totalt insugen i handlingen och sen håller boken en i ett järngrepp fram till sista sidan. Det är så oerhört sjukt, vansinnigt, spännande och ruggigt - jag vågade knappt sova, så läskigt var det att stifta bekantskap med Jurek Walters psykotiska sinne. Jag hade liksom hjärtat i halsgropen hela tiden. Det enda negativa är att Sandmannen slutar med en sjuhelvetes cliffhanger - helt klart dåligt för mina nerver.

 

Handling: Ett brutalt dubbelmord sker på ett ensligt beläget LVB - hem, både en av de intagna flickorna och en anställd har blivit ihjälslagna. Kommisarie Joona Linna skickas dit som observatör och trots att alla bevis pekar på en annan av flickorna - en snäll, tystlåten flicka som rymt samma natt som morden - känner Joona på sig att det döljer sig något mer bakom morden

 

Samtidigt, i Stockholm, ringer Flora Hansen till polisens tipstelefon. Hon är ett falskt medium som anordnar seanser för att kunna lura sörjande på pengar. Till en början vill Flora ha betalt för att komma med osann information om morden på LVB - hemmet. Hon blir avslöjad men fortsätter ändå att ringa. Hela tiden. Allt mer desperat vill Flora snart bara att någon ska lyssna på hennes berättelse ..

 

Kommentar: Eldvittnet är precis som Keplers tidigare två böcker en riktig nagelbitare. Det här är ingen bok som ligger och samlar damm i bokhyllan, har du väl läst de första sidorna så är man helt klart fast.

 

Här möter man också Joona Linna ensam, utan några sidekicks. Handligen är så kompakt och det är inte mycket fokus som hamnar på denna envisa, sympatiska kommisarie som aldrig ger upp. Förutom de sista sidorna. Då får man reda på varför Joona aldrigt riktigt tycks komma någon nära, allra minst alla de kvinnor som fattat sånt tycke för honom. Och det man får veta om Joonas stora hemlighet är så omtumlande och spännande att jag satt med öppen mun i minst tre minuter innan jag återhämtade mig ..

 

I övrigt är tempot är högt och sidohistorierna många. Kanske lite väl många. Det är inte bara dubbelmorden utan också en kidnappning, trafficking, peddofilnätverk och medium. Jag tycker ju egentligen om att Kepler lyckas väva samman flera olika historier men här är det så mycket som är så bra och så bara rusas det igenom. Det känns lite synd kan jag tycka. Men egentligen är det nog ett lyxproblem. Det är inte så att jag egentligen lider av att det händer mycket.

 

I och med Eldvittnet har Kepler verkligen befäst sin plats i mitt bokhjärta

 

 

 

Handling: Toby är en märkvärdig gris med ett märkvärdigt liv. Han föds på en engelsk gård i sutet av 1700 - talet och lyckas med hjälp av sin trogne vän, tonårspojken Sam, undslippa sina bröders och systrars öde att hamna under slaktarkniven. Toby och Sam stöter snart på den excentriska Silas och hans djurcirkus. Silas förstår snart att Toby inte är någon vanlig gris och han blir snart djurcirkusens huvudnummer - grisen som kan tala, skriva och läsa tankar! Tillsammans reser de runt i Storbrittanien där de med sitt storartade nummer uppträder för fullsatta konertarenor .Toby är snart en rikskändis men får snart lära sig att trots sin märkliga talang möts han inte enbart med beundran från människorna ..

 

Kommentar: Tobys memoarer är just memoarer och författaren har bemödat sig med att göra historien så autentisk som möjligt. Det finns ett appendix i slutet, typsnittet är ålderdomligt och dessutom innehåller boken tidstypiska illustrationer som efterliknar kopparstick. Och det är bra gjort. Riktigt snyggt till och med. Ibland måste jag stanna upp och tänka efter pinsamt länge ifall grisar verkligen kan tala och skriva .. Vilket ju är ett bra tecken!

 

Boken om Toby är inte bara en småmysig skröna utan har också en kritisk ådra. I Tobys filosoferande så återkommer han ofta till människans grymhet och förslavande av djuren. Det är välformulerade och insiktsfulla tankar och även om det inte direkt gör en köttätare till vegetarian så får det en att fundera över det ojämnlika förhållandet mellan människor och djur

 

Mitt enda problem med Tobys memoarer är att jag tycker att den är dramaturgiskt fattigt. Svärtan är inte svart nog, framgångarna inte tillräckligt hisnande och konflikterna griper inte tag i mig. Det är helt enkelt lite tamt och handlingen tillåter inte att det byggs upp någon spänning

 

I övrigt så det är en klok och trevlig bok, lättläst och ordentligt grundad. En bra bok för den som vill ha något lättsmält utan att för den sakens skull hänge sig åt något ytligt

 

Handling: Tolvåriga Stevens familj är trasig. Ända sedan Stevens morbror Billy mördades för arton år sedan av en seriemördare så har en mörk skugga legat över familjen. För att hela sin familj går Steven varje dag ut på den stora heden för att gräva efter skelettet av lilla Billy - utan att lyckas. En dag bestämmer sig Steven för att börja skriva till seriemördaren i fängelset för att på så sätt kunna få ut mer information om vart hans morbrors kropp ligger begravd. Snart har Steven dragits in i en katt - och - råttalek med landets värsta barnamördare. En mördare vars preferens är just tolvåriga pojkar ..

 

Kommentar: Mörk jord är Belinda Bauers hyllade debut och trots att jag bara hört gott om boken så har den blivit något av en hyllvärmare (eller snarare golvvärmare eftersom alla mina böcker ligger under sängen i brist på bokhyllor). Men häromstunden bestämde jag mig för att dyka in i den här ganska tunna psykologiska thrillern. Och vilken tur de! Jag fastnade från första sidan! Det är en mörk bok där man riktigt kan känna sorgen från den dysfunktionella familjen och Wales regntunga skyar hänga över den. Man får dessutom en inblick i en pedofil tillika seriemördares sjuka hjärna vilket var en sån kuslig upplevelse att den förföljde mig lång tid efter .. En bok som hänger kvar!