BÄTTRE BÖCKER

Handling: De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.

Kommentar: Jag hade en tämligen ljummen inställning till ettan, Cirkeln. Kände mig för gammal för den och tog inte riktigt handlingen till mig. Så när jag fick Eld i mina händer började jag läsa utan något större intresse. Men så hände något, ganska snart igen. Det blev så sjukt bra. Och spännande. Plötsligt fick jag den här ”jag vill bara sjukskriva mig och lägga mig under täcket”-känslan.

Jag tycker verkligen om hur karaktärerna utvecklades. Och jag tycker om hur författarna lyckats väva in det övernaturliga och magiska i en slags torftig vardagsrealism. Jag köper verkligen att det finns häxor vilket är ett gott betyg.

Dessutom ska författarna ha en eloge för deras HBTQ-medventenhet (den blir förvisso mer tydlig i tredje boken). Icke-heterosexuella relationer förekommer men är ingen big thing, precis som det ska vara.

Originaltitel: Smaragdgrün

Författare: Kerstin Gier

Utgivningsår: 2013

Handling: I denna avslutande del av Ädelstens-trilogin ställs Gwendolyn inför en mängd svåra frågor. Vilka är hennes föräldrar? Kommer hon att dö om ordenssällskapet kring Greven av Saint Germain når sitt mål? Kan kärleken övervinna allt? Till och med läka ett krossat hjärta?

Spänningen stegras, intrigens trådar möts och blir till en vacker väv. Allt som verkat mystiskt i de två tidigare delarna får nu sin förklaring, men blir slutet verkligen gott?

Gideon säger att han fortfarande tycker om Gwendolyn, men frågar istället om de kunde vara vänner! Inte precis den utveckling Gwendolyn hoppats på. Varför beter han sig så obegripligt, ena stunden förälskat och ömsint, andra kylig och som förbytt. Det hemliga ordenssällskap som arbetat i århundraden för att sluta cirkeln kring kronografen har mycket mäktiga vänner och hemliga motiv. Deras grundare greven av Saint Germain, som levde på 1700-talet, kan fortfarande påverka Gideons och Gwendolyns kärlek.

Kommentar: Smaragdgrön är som sagt sista delen i triologin om Gwendolyn, vanlig tonårstjej tillika tidsresenör i hemlig orden. Jag har gett dom föregående delarna höga betyg, inte minst för bokens rapphet, trovärdighet och den alltid lika älskvärda Gwenny.

Men det jag gillar med Smaragdgrön är också det jag ogillar. Den är nämligen väldigt lik sina föregångare. På gott och ont. Eftersom jag rosade del ett och två så borde det ju vara positivt. Men samtidigt ger det mig inte så mycket som läsare att läsa samma bok en tredje gång.

I mångt och mycket står Gwendolyn och stampar på samma ställe. Ja, den avslutande boken kommer förvisso med en del svar. Men det är ärligt talat ingenting jag inte kunde ha räknat ut själv. Mystiken och intrigerna känns inte särskilt gastkramande och jag får inte en känsla av ”liv och död” när upplösningen närmar sig. Det är lika mycket hejsan hoppsan som vanligt för den fumlige men charmiga Gwendolyn oavsett om hon går på högstadiefest eller om hon knäcker en flera hundra år gammal profetia. Dessutom utspelar sig hela triologin under en tidsperiod av två och en halv vecka – inte så konstigt att både handlingen och karaktärerna inte utvecklas.

Äsch jag är lite kluven. Jag gillar ju den här boken, det gör jag. Jag tycker om att den är lite flamsig och inte på sånt dödligt allvar. Men även om den riktar sig till en ung publik så skulle den inte ta skada av lite mer svärta som kontrast till allt det bedårande charmiga.  

Handling: Gud är en skämtare. Temple vet. Hon vet eftersom det fortfarande finns superfina mirakel att uppleva, här på vårt förödda klot.

Så inleds I dödsskuggans land, en bok som är lika vacker och underbar som den är otäck. Temple är en huvudperson att ta till sitt hjärta, och hennes öde gör läsaren andlös. I en värld fylld av zombier är varje dag en kamp för att överleva - eller få dö på riktigt.

Kommentar: Jag har ingen tidigare erfarenhet av zombieböcker och inte heller har jag ägnat mig särskilt mycket åt dystopier. Ändå fastnade jag för I hyllans recension av I dödsskuggans land och sen följde ett dygn av intensivt läsande (Jag håller också med föregående bloggare att omslaget inte är särskilt tilltalande. Synd, jag tror den stöter bort potentiella fans!)

I dödsskuggans land utspelar sig i ett post-apokalyptiskt USA där en zombieempedemi har slagit samhället i spillror. Det finns små fickor av civilisation kvar men i övrigt består det stora landet i väst av ensliga vidder där man kan köra i timmar utan att stöta på mänskligt liv. I detta dystra landskap lever Temple, en katnissk femtonåring, som inte minns hur världen såg ut innan mänsklighetens undergång. Trots att hon är så ung så är hon duktig på att slåss och behöver inte vara rädd för de blodtörstiga men sävliga och korkade zombierna. Istället är det andra människor Temple lärt sig frukta. Visst finns det dom som är goda. Men det finns ännu fler som är gränslöst onda.

Bokens brutalitet och våldsamma råhet fick mig ibland att må fysiskt illa. Ibland blev Temples verklighet så äkta även för mig som läsare och då var jag tvungen att lägga ifrån mig boken en stund. Det är inte en läskig bok men grymheten hos världen och dess invånare knockade mig.

Men det är också en väldigt vacker bok. Den är poetiskt skriven och har mycket bibliska referenser. Temple är en grubblare och Gud är hela tiden närvarande. Det är med andra ord både en mycket vacker och mycket dyster läsupplevelse

 

Handling: Safirblå är den efterlängtade uppföljaren till Rubinröd och tar vid där den första slutar - 1912, när Gideon kysser Gwendolyn. Gwendolyn och Gideon är både tidsresenärer och tillsammans hjälper de en hemlig orden med att resa fram och tillbaka i tiden för att samla in blod från andra tidsresenärer för att läsa in det i kronografen. Ordern menar att uppdraget är livsviktigt men kan man verkligen lita på slutna, hemliga sällskap? När Gwnedolyn träffar sin morfar börjar hon därför smida planer .. Samtidigt är hon en vanlig tonårstjej som förutom att rädda världen också går i skolan samt försöker hantera sina växande känslor för den snygga Gideon

 

Kommentar: Som jag längtat efter Safirblå! Jag blev ju väldigt förtjust i Kerstin Giers första del, Rubinröd, somvar första boken i en blivande triologi som heter Tidlös kärlek (vilket jag i och för sig kan tycka är en ganska töntig titel. Nåja, man kan inte få allt). Safirblå är precis som Rubinröd en varm, lättläst ungdoms - fantasy med stora doser spänning och humor. Just bokens humorkvalitèer är dess stora behållning. Det är liksom inte så pretentiöst. Inte på sånt blodigt allvar. Inte så Twilight - ish.

 

Safirblå är i alla fall en värdig uppföljare till ettan. Handlingen går i ett rasande tempo och ibland är det lätt att känna sig som ett frågetecken när Gwendolyn och Gideon hoppar fram och tillbaks mellan epokerna. Men det där klarnar nog. Och nu ser jag ännu mer fram emot den avslutande boken i en av de senaste årens bästa ungdomsböcker.

 

Handling: Det är åtta år efter att Katsa mördat den onda kung Leck och befriat kungadömet Monsea från hans sjuka styre. Lecks dotter Bitterblue har blivit drottning och försöker leda in sitt sargade, plågade rike på sanningens väg i hopp om att hela både sig själv och sitt folk. Men när hon försöker ta reda på  vad som egentligen hände under hennes fars tid så möts hon av tystnad av sina rådgivare. När hon smiter ut i staden och får vänner bland folket så upptäcker Bitterblue att det finns något värre än tystnad. Det visar sig att alla dom som försöker ta reda på sanningen försvinner en efter en och dyker upp igen döda .. Vad hände egentligen under Lecks terrorstyre? Vem är det som inte vill att sanningen ska uppdagas?

 

Kommentar: Ååh vad jag längtat efter att läsa den tredje delen i fantasyserien De Utvalda. Första boken Tankeläsaren var helt mindblowing, den andra boken Flamma var bra om än dock inte riktigt lika nyskapande. I den tredje boken så vävs handlingarna och karaktärerna från första och andra boken ihop och skapar en riktigt spännande, nervkittlande och engangerande uppföljare. Det är en bok med många lager och allt eftersom Bitterblue kommer närmare sanningen så skalas lagren av och man kommer närmare och närmare själva kärnan - Leck. Vem var han, vad gjorde han, varför gjorde han det? Om man i de två tidigare böckerna tyckte att han var en sjuk jäkel så blir det bara mer och mer obehagligt, oj oj oj

 

Katsa och Po finns också med i historien men det är Bitterblue som är huvudpersonen och hennes jakt på svar som står i centrum. Jag gillar verkligen Bitterblue. Hon tillåts vara svag samtidigt som hon försöker hitta sin roll. Jag tycker om karaktärerna överlag, de känns trovärdiga och sympatiska utan att vara förutsägbara. Tvärtom, många av karaktärerna är riktigt komplexa (och boken har även en stark hbtq - prägling vilket känns kul och fräscht). Handligen är som sagt riktigt spännande. Språket är även det bra och undviker de värsta klyschorna. Jag skulle dock kunna tänka mig läsa boken på svenska och inte på engelska som nu eftersom man riskerar missa nyanser i språket.

 

Dessutom måste jag tillägga att boken innehåller en hel del intressanta frågeställningar från ett omvärldspolitiskt perspektiv. Ja ni får ursäkta mig, som en student i Freds och konfliktkunskap kan jag bara inte låta bli. Det handlar bland annat om justice vs peace. I ett post - konflikt samhälle, vad är viktigast för att hela en trasig stat? Att sanningen kommer fram även om det river upp gamla sår? Eller fred, att glömma och gå vidare? Dessutom började jag fundera på interventioner där man störtar ledare. Vem bestämmer vilken ledare som är god eller inte? Hur kan man förvänta sig stöd från andra ledare när de fruktar att själva bli avsatta?

Sammanfattningsvis, Bitterblue är en fantastisk uppföljare i en fantastisk fantasyserie och Cashore har verkligen gjort ett gediget arbete. En glad dag för alla fans med andra ord!

Handling: Beautiful creatures handlar om sextonåriga Ethan som bor i en liten småstad - Gatlin -  i South Carolina. I Gatlin händer aldrig något nytt - tills den dag Lena Duchannes flyttar till staden. Ethan har länge drömt en och samma dröm om en flicka han aldrig sett ansiktet på  - men så fort han möter Lena så förstår han att hon är flickan i hans drömmar.

 

Men Lena är inte som andra. Hon tillhör en familj av Casters, människor med magiska krafter. Just Lenas familj lever med en förbannelse - på varje barns sextonårsdag kommer barnet krävas antingen till mörkret eller ljuset och krafterna användas till antingen gott eller ont. Lenas födelsedag närmar sig hastig och frågan är - är Lenas och Ethans kärlek stark nog att överleva oavsett vilken sida Lena kommer krävas till?

 

Kommentar: Beautiful creatures är den senaste buzzen som fantasyvärlden pratar om. Den håller just nu på att spelas in till en film (vars trailer jag sett och som såg riktigt snygg ut) och frågan är om det här kan vara den nya Twilight?

 

Alltså - handlingen är inte särskilt originell. Puppylove som slåss mot ondskan, ja det har man ju sett förut. Exempelvis med Bella och Edward. Dessutom finns det en annan kärlekshistoria i boken som sker hundra år tidigare mellan Ethan och Lenas förfäder som inte heller är ensam i sitt slag. Men ändå. Den är bra spännande ändå, det kommer man inte undan. Det är vodoo, gamla plantager, magiska kaméer och förbannelser. Det är liksom uppbyggt för att man ska fortsätta vända blad, för att man ska vilja veta vad som händer Ethan och Lena. Jag kommer alltså fortsätta läsa i Beautiful - serien!

 

Handling: Sjuttonåriga Flamma är ett monster, det sista levande exemplaret i kungariket Dells. Att hon är ett monster betyder att hon är oemotståndligt vacker - både människor och djur blir som galna vid åsynen av henne vilket inte är så kul som man kan tro. Dessutom kan Flamma styra människor med tankekraft, precis som hennes pappa, den kungliga rådgivaren kunde. Men till skillnad från sin far som var ond och grym vill Flamma göra gott med sin kraft. När Dells hotas av inbördeskrig får Flamma en chans att bevisa att hon vill väl. Men kommer människorna runtomkring henne någonsin se henne och inte hennes pappa i henne?

 

Kommentar: Efter Tankeläsaren kastade jag mig på den andra boken som är en fristående uppföljare. Den utspelar sig i ett land bortom de sju kungadömena och istället för särlingar befolkas landet av monster som även dom har speciella gåvor. Den enda länken till den förra boken är att vi får träffa Leck, den onda kungen av Monsea, som pojke och följa hans uppväxt. Med andra ord så utspelar sig Monstrets dotter före Tankeläsaren. Och ja, Leck är precis lika obehaglig då som nu.

 

Uppföljaren är en bra bok och emellanåt riktigt spännande. Men den är inte lika stark som första boken och inte heller lika orginell eller med lika intressanta karaktärer. Flamma är sympatisk men påminner om de kvinnliga karaktärerna jag läst i andra fantasyromaner. Med det sagt så ser jag riktigt mycket fram emot i vår när den tredje och sista boken ges ut - tydligen ska den knyta ihop hela serien. Spännande!

 

 

 

 

Handling: Den artonåriga Katsa har olikfärgade ögon, tecknet på att hon är en särling. Det betyder att hon föddes med en övermänsklig gåva - i hennes fall, att döda. Alla särlingar tillhör kungen och på grund av sin gåva har Katsa sedan barnsben varit torped åt sin farbror, en av de sju kungadömens furstar. En dag träffar Katsa prins Po. Han är också en särling och Katsa och Po dras omedelbart till varandra. Men det är något Po inte berättar om sin gåva, något avgörande för deras fortsatta äventyr tillsammans ..

 

Kommentar: Tankeläsaren är den bok jag valt till vår bokcirkel, den första delen i en fantasytriologi kallad De utvalda. Ett ganska otippat bokval (nåja, inte för mig eftersom jag älskar fantasy) för dom som inte är så vana vid den här genren men hittills verkar det ha blivit något av en succé. Förståeligt, Tankeläsaren spås nämligen bli den nästa Hungerspelen

 

Det är så fantastiskt att hitta en härlig, spännande, nervkittlande bok. De sista hundrafemtio sidorna läste jag frenetiskt! Mycket av behållningen är karaktärerna. Katsa är tuff, hård, annorlunda men ändå mjuk (utan att vara vän) och jag tycker att karaktärerna utveckas under tidens gång. Och på tal om karaktärer - ondingen (för självklart finns det en sådan) är så obehagligt ond att jag drömde en mardröm om hen. Det säger en hel del!

 

Handlingen är också mycket bra - ingenting är som man tror och det finns många vindlingar och vändningar. Den enda kritiken är att de första åttio sidorna är lite svårgreppbara. Det tog mig ett tag att komma in i handlingen och förstå vart Tankeläsaren var på väg. Men som sagt, detta vägs upp av att ett maniskt nattläsande!

 

 

 

Handling: Ja egentligen behöver väl inte en av världens mest kända romaner en närmare beskrivning. En liten sammanfattning kanske ändå är på sin plats. Hoben Frodo, kommer genom sin farbror, över en sällsam ring. Det är en ring så mäktig att den kan förslava alla världens folk. För att hindra att den onde Sauron kommer över ringen beslutas det att Frodo med ett sällskap av alver, människor, dvärgar och hober ska bege sig till ondskans epicentrum för att en gång för alla förstöra ringen.

 

Kommentar. Jag älskar filmerna om Sagan om Ringen och har länge tänkt att jag ska läsa böckerna - det känns som ett måste. Och precis som jag älskar filmerna så älskar jag numera den första boken (planerar att läsa dom andra också när tillfälle ges). Hade fått höra innan att den kunde vara lite trälig emellanåt och ja, ibland skumläste jag lite vid de mest långrandiga historiebeskrivningarna. Men ändå. Att en människa kunnat uppfinna den här världen men all dess komplexitet. Det är imponerande. Att läsa Tolkien är en unik läsupplevelse som man inte får vara med om särskilt ofta nuförtiden

 

Dessutom - den versionen jag läste ur min svärmors kollektion - var så otroligt vacker i sin enkelhet. En matt, duvblå framsida med Tolkiens signatur i guld. En fröjd för ögat helt enkelt

Handling: Sextonåriga Londonbon Gwendolyns familj är en ovanlig sådan. Familjen bär nämligen på en särskild gen för tidsresande och då och då genom århundradena föds ett barn med just den begåvningen. I Gwendolyns familj tror alla att den är hennes vackra kusin Charlotte som är ämnad att kunna resa i tiden. Ända sen barnsben har Charlotte tränats för att kunna hantera sin första tidsresa och hon har lärts upp i allt från historia till fäktning för att kunna smälta in i tidigare epoker. Bara det att genen inte alls har gått i arv till Charlotte - utan till Gwendolyn! Till sin ledsagare utses en annan tidsresare, den vackra men odrägliga Gideon. Helt plötsligt kastas Gwendolyn in en parallell värld med mäktiga vetenskapsmän, hemliga sällskap och profetior och en sak är säker - hennes liv blir aldrig detsamma igen

 

Kommentar: Rubinröd är den första delen av tre i en ungdomsfantasyserie och påminner lite om Ögat över månskäran av Libba Bray även om Ögat över månskäran är mörkare och utspelar sig i en historisk miljö från början

 

Hursom, jag är mycket förtjust i Rubinröd. Det är en riktigt spännande bok som jag inte kunde slita mig ifrån utan var tvungen att läsa i ett enda svep

 

Jag gillar att författarinnan lyckas balansera så bra mellan historiska skildringar och trovärdiga, samtida skildringar. Man får läsa både om det viktorianska London och massa popkulturella referenser och nutida tonårsproblem utan att det känns krystat. Jag köper verkligen att det finns tidsresenärer och det är inte helt lätt att skriva fantasy på ett trovärdigt sätt (utan att för den sakens skull mista magin).

 

Jag gillar också skildringarna av karaktärerna. Gwendolyn är sådär härligt icke - perfekt som jag tycker att hjältinnorna ska vara och dessutom är hon rolig. Det finns onekligen en kemi mellan henne och Gideon utan att det för den sakens skull känns tramsigt. 

 

Det här är helt klart en ny fantasyfavorit!

  Titel: Skämmerskans dotter

 

Handling: Tioåriga Dina har ärvt sin mors gåva, precis som sin mor är hon en skämmerska. En skämmerska kan se en människa in i ögonen och se alla tankar och handlingar som den människan någonsin har skämts över. Även om Dinas mor säger att det är en gåva så tycker Dina att det mer liknar en förbannelse - vem vill vara vän med en skämmerska?

 

En dag kallas Dinas mor till Dunarkfästningen av fästningens härskare, Drakan. Där har ett fruktansvärt trippelmord begåtts och Dinas mamma ska förmå mördaren att erkänna morden. Men när hon hävdar att de den utpekade mördaren är oskyldig hamnar hon i istället i onåd hos Drakan. Dina kallas också till fästningen men inser fort att det är en fälla. Snart inser Dina att för att överleva måste hon och hennes mor fly ..

 

Kommentar: Skämmerskans dotter är den första av fyra böcker i en serier som heter Skämmerskans barn, en fantasyserie för ungdomar. Det är en tunn bok på knappt tvåhundra sidor, den är lättläst utan att nödvändigtvis vara bara för barn och unga, det är också en bok för vuxna. Överlag tycker jag att de bästa böckerna i fantasygenren hittas just på ungdomshyllan!

 

Språkmässigt har boken har ett enkelt språk som samtidigt känns moget och fritt från klyschor. Huvudkaraktären DIna är uppfriskande mänsklig och jag tycker särskilt om ett avsnitt där Dina kissar på sig av rädsla. Det känns logiskt, Dina är ju bara ett barn. Men hon är också modig och smart och jag gillar kombon mellan sårbarhet och tuffhet

 

Det är en spännande bok med häxor, drakar, onda härskare, svek, mod och oväntad vänskap. Alla nödvändiga fantasyegenskaper finns på plats och man dras direkt in i handlingen

 

Jag kommer absolut läsa de andra delarna i denna härliga fantasyserie!