BÄTTRE BÖCKER

 

Handling: Det är åtta år efter att Katsa mördat den onda kung Leck och befriat kungadömet Monsea från hans sjuka styre. Lecks dotter Bitterblue har blivit drottning och försöker leda in sitt sargade, plågade rike på sanningens väg i hopp om att hela både sig själv och sitt folk. Men när hon försöker ta reda på  vad som egentligen hände under hennes fars tid så möts hon av tystnad av sina rådgivare. När hon smiter ut i staden och får vänner bland folket så upptäcker Bitterblue att det finns något värre än tystnad. Det visar sig att alla dom som försöker ta reda på sanningen försvinner en efter en och dyker upp igen döda .. Vad hände egentligen under Lecks terrorstyre? Vem är det som inte vill att sanningen ska uppdagas?

 

Kommentar: Ååh vad jag längtat efter att läsa den tredje delen i fantasyserien De Utvalda. Första boken Tankeläsaren var helt mindblowing, den andra boken Flamma var bra om än dock inte riktigt lika nyskapande. I den tredje boken så vävs handlingarna och karaktärerna från första och andra boken ihop och skapar en riktigt spännande, nervkittlande och engangerande uppföljare. Det är en bok med många lager och allt eftersom Bitterblue kommer närmare sanningen så skalas lagren av och man kommer närmare och närmare själva kärnan - Leck. Vem var han, vad gjorde han, varför gjorde han det? Om man i de två tidigare böckerna tyckte att han var en sjuk jäkel så blir det bara mer och mer obehagligt, oj oj oj

 

Katsa och Po finns också med i historien men det är Bitterblue som är huvudpersonen och hennes jakt på svar som står i centrum. Jag gillar verkligen Bitterblue. Hon tillåts vara svag samtidigt som hon försöker hitta sin roll. Jag tycker om karaktärerna överlag, de känns trovärdiga och sympatiska utan att vara förutsägbara. Tvärtom, många av karaktärerna är riktigt komplexa (och boken har även en stark hbtq - prägling vilket känns kul och fräscht). Handligen är som sagt riktigt spännande. Språket är även det bra och undviker de värsta klyschorna. Jag skulle dock kunna tänka mig läsa boken på svenska och inte på engelska som nu eftersom man riskerar missa nyanser i språket.

 

Dessutom måste jag tillägga att boken innehåller en hel del intressanta frågeställningar från ett omvärldspolitiskt perspektiv. Ja ni får ursäkta mig, som en student i Freds och konfliktkunskap kan jag bara inte låta bli. Det handlar bland annat om justice vs peace. I ett post - konflikt samhälle, vad är viktigast för att hela en trasig stat? Att sanningen kommer fram även om det river upp gamla sår? Eller fred, att glömma och gå vidare? Dessutom började jag fundera på interventioner där man störtar ledare. Vem bestämmer vilken ledare som är god eller inte? Hur kan man förvänta sig stöd från andra ledare när de fruktar att själva bli avsatta?

Sammanfattningsvis, Bitterblue är en fantastisk uppföljare i en fantastisk fantasyserie och Cashore har verkligen gjort ett gediget arbete. En glad dag för alla fans med andra ord!

 

Handling: Kommisarie Maigret tar sig an ett fall med en ung kvinna som påstår att någon tar sig in i hennes och hennes mosters hem om nätterna. Till en början avfärdar Maigret kvinnan men när han väl inser att det är på allvar så är det försent. Plågad av att ha ignorerat den unga damen tar sig kommisarien an fallet. Vem skulle vilja döda en oansenlig ung kvinna och hennes invalida släkting?

 

Kommentar: Min litterära Paris - odyssé fortsätter med en hederlig deckare i Parismiljö. Det är en tunn liten sak men en trevlig sådan skriven av författaren Georges Simenon. Simenon var en belgisk författare (och en mycket produktiv sådan - över trehundra böcker skrev han!) från trettiotalet och framåt. Simenon är också skaparen av den franska kommissarien Maigret som man får följa i ungefär sjuttiofem romaner. Maigret och oskulden är en klassisk polisdeckare vilket jag vanligtvis inte brukar vara särskilt förtjust i. Men kommisarie Maigret är så sympatisk och det är verkligen han som bär hela boken. Han är luttrad men har hjärtat på det rätta stället och han löser helst fall genom att äta och dricka sig igenom Paris krogar. Sympatisk alltså. Dessutom tycker jag om hur Simenon målar upp Paris. Det är inte helt lätt att förmedla en plats men jag faller för hur han beskriver ett regnigt Paris. Summa summarum, en bok att rekommendera! 

 

Handling: Det är i slutet av 1800 - talet och världens ögon riktas mot den stora världsutställningen som hålls i Paris. Allra mest surras det om herr Eiffels nya torn och alla som är något - och alla andra för den delen - ser till att åka upp i tornet. Plötsligt en dag faller en kvinna ihop och dör på första våningen. Det tycks först vara av ett bistick men när fler och fler personer dukar undan så börjar rykten gå om en seriemördare. Under några heta sommardagar befinner sig den smått virriga men ändå skarpa bokhandlaren Victor Legris i händelsernas centrum. Han tar upp tråden på en eventuell mördare och upptäcker att ledtrådarna leder honom till några av de människor han håller mest av - Kenji Mori, Victors kompanjon och styvfar samt Tasja, den vackra, frisinnade konstnärinnan. Vad vet Victor egentligen om personerna omkring honom?

 

Kommentar: Mordet i Eiffeltornet är det första Victor Legris - mysteriet skrivet av Claude Izner vilket är en synonym för två skrivande systrar. Jag läste den här debutromanen för något år sedan och eftersom jag nyss var på en weekend i Paris så ville jag läsa om den. Det är en deckare i Agatha Christie - stil som är mer småspännande och trevlig än blodig och nervkittlande. Men det är okej, ibland är det precis vad man vill ha. Nackdelen med Mordet i Eiffeltornet är att karaktärerna är ganska platta. Dom har potential men efter att ha läst boken så tycker man sig inte riktigt känna huvudpersonerna. Författaren lyckas inte heller riktigt måla upp staden vilket ju är riktigt synd. Jag som precis läst Hemingways självbiografi från Parisåren tycker att Izners beskrivning inte riktigt klarar av att förmedla dofterna och bilderna av den här härliga staden. Fördelen är att det ändå är intressant miljö, en slags old school - deckare som sakta puttrar fram till de sista sidorna - först då får Mordet i Eiffeltornet upp pulsen.

 

 

Titel: En fest för livet

Originaltitel: A moveable feast

Författare: Ernest Hemingway

Utgivningsår: 1964

Handling: En fest för livet är Hemingways självbiografi från åren i Paris under det glada tjugotalet, utgiven efter hans död. I Paris bor han med sin hustru och lilla son i en liten lägenhet, umgås med konstnärer som snart kommer att bli nittonhundratalets största namn, sitter på barer och caféer, dricker kopiösa mängder vin och lever ett fattigt men glatt bohemliv

Kommentar: Inför en stundande Parisresa så passar jag på att konsumera Parislitteratur och blev då rekommenderad att läsa En fest för livet. Och om jag förut ville bo under takåsarna och spendera mina dagar som en svältande med lysande författare så vill jag det nu ännu mer. Hemingway beskriver så målande, enkelt men ändå filosofiskt med de där karakteristiska korta meningarna som han tagit med sig från sin tid som journalist. Jag är mycket förtjust i språket. Och jag vill bara ta mitt pick och pack och flytta till ljusets stad! 

Jag som tycker om Woody Allens Midnatt i Paris, känner också igen mig mycket i Hemingways bok. Det är det festliga tjugotalet och up and coming artister namedroppas på löpande band – många kände man igen, tex Fitzgeralds, men många andra fick man googla fram om man inte är särskilt bevandrad inom konstnärsvärlden.

Jag tycker också om att det är en ganska glad historia. Hemingway är väl inte Guds bästa barn men han älskar sin fru, tänker väl om de flesta (nåja, han verkade inte ha mycket till övers för Zelda Fitzgerald), är tålmodig med sina mer galna vänner, jobbar hårt och mår bra. Det är inte en skildring av en annalkande katastrof som det ju ofta blir med geniala människor.

Kort och gott, En fest för livet är en härlig liten bok som jag varmt kan rekommendera som längtar till Paris.