BÄTTRE BÖCKER

Handling: De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.

Kommentar: Jag hade en tämligen ljummen inställning till ettan, Cirkeln. Kände mig för gammal för den och tog inte riktigt handlingen till mig. Så när jag fick Eld i mina händer började jag läsa utan något större intresse. Men så hände något, ganska snart igen. Det blev så sjukt bra. Och spännande. Plötsligt fick jag den här ”jag vill bara sjukskriva mig och lägga mig under täcket”-känslan.

Jag tycker verkligen om hur karaktärerna utvecklades. Och jag tycker om hur författarna lyckats väva in det övernaturliga och magiska i en slags torftig vardagsrealism. Jag köper verkligen att det finns häxor vilket är ett gott betyg.

Dessutom ska författarna ha en eloge för deras HBTQ-medventenhet (den blir förvisso mer tydlig i tredje boken). Icke-heterosexuella relationer förekommer men är ingen big thing, precis som det ska vara.

Handling: Katarina av Aragonien, Englands drottning och Henrik VIII:s första fru, möter vi ofta som en åldrande kvinna som ersätts av den mycket yngre Anne Boleyn. Men i Den första hustrun får vi se en helt annan sida av Katarina; vi får följa den unga flickan som växer upp i det luxuösa palatset Alhambra, en spansk prinsessa vars framtid och öde är att bli Englands drottning. Som sextonåring gifter hon sig med Englands tronföljare, Arthur, och tillsammans planerar de hur de ska styra sitt land. Men ingenting går som Katarina har väntat sig, för att bli drottning tvingas hon svika mannen hon älskar och bygga resten av sitt liv på en lögn.

 

Kommentar: Vad man än läser av Philippa Gregory så vet man att man har en trevlig stund framför sig. För oss som gillar historia är hennes välresearchade, välskrivna böcker - med kvinnorna i fokus - alltid en källa till läsglädje. Den första hustrun är ingen undantag.

 

Katarina av Aragonien spelar ju vanligtvis en undanskymd roll i historieböckerna men den här gången är allt strålkastarljus på henne. Det är väldigt intressant att möta henne som en ung, vacker och stark krigarprinsessa som framför allt annat drivs av övertygelsen att det är Guds vilja att hon ska sitta på den engelska tronen. När man betänker vad som händer henne senare i livet, ratad och fråntagen drottningtiteln, förstår man hur omvälvande det måste varit för henne som person. Hela hennes identitet låg i att vara drottning.

 

Jag blev också väldigt rörd av Katarinas och Arthurs kärlek som levde vidare även efter döden.

 

Med Den första hustrun har jag nu täckt hela Gregorys register om Tudortiden. Dessutom har jag läst hela Rosornas krig-serien där man får följa de kungar och drottningar som föregick Tudordynastin (även om jag har hört att det kommer fler delar i just den serien) (vill man läsa en recension av en annan av Gregorys böcker så kan man hitta den här). Jag börjar känna mig ganska mätt på den epoken just nu även om det har varit väldigt trevligt att fördjupa sig i historien, särskilt när den är så kvalitativ som i Gregorys böcker. Men en paus ska bli skönt. Men visst, om någon nångång ställer upp i Vem vill bli miljonär och får en fråga om engelsk kunglig medeltidshistoria och behöver ringa en vän så ställer jag såklart upp!

Handling: Som barn överges Taylor på 7-Eleven av sin mamma. Sex år senare börjar det förflutna komma ikapp henne då ännu en person i Taylors närhet försvinner, och en annan återvänder. Samtidigt pågår gängkriget på Jellicoe internatskola för fullt och ett manuskript visar sig innehålla nyckeln till Taylors förflutna. Vilka var barnen som var med om det fruktansvärda för 22 år sedan? Är deras öden sammanflätade med Taylors?

Kommentar: Har någon ungdomsroman på 2010-talet blivit så hyllad som Jellicoe road. Överallt där man fäste blicken kunde man läsa lovord och hyllningar till den här boken. Eftersom jag är förtjust i ungdomsböcker och det dessutom råkade vara min tur att välja bok till läsecirkeln så föll mitt val på Jellicoe road.

Tyvärr kan jag inte riktigt instämma i jublet. Kanske är det mitt fel. Kanske hade jag för höga förväntningar eller så var jag inte på rätt humör för jag fattar faktiskt inte riktigt den här boken. Det känns som när man läst en bok på engelska som man bara nästan behärskar. Eller som att jag bara läst vartannat ord.

Jag var förberedd på att den skulle vara snurrig i början. Men problemet är att jag tyckte att den var trasslig mer eller mindre till slutet. De sista fyrtio sidorna, när man började förstå vilka relationer alla inblandade hade till varandra, så tyckte jag mycket om den. Men det var för invecklat för länge för min smak.

Alltså jag förstår ju nånstans, rent intellektuellt, att det är en bra bok. Dom andra i bokklubben gav den höga betyg. Det är fint hur den handlar om vänskap, lojalitet, gemenskap. Men jag förstår mig inte på Taylor. Tycker hon beter sig ologiskt och har svårt för hennes tjurighet. Fattar heller aldrig om man ska ta gängkriget på internatskolan på allvar. Ena studen misshandlar dom varandra, nästa går dom på fest ihop. Det är för irrationellt för mig.

Jag känner mig faktiskt ganska bedrövad över att jag inte drabbades av Jellicoe road på samma sätt som så många andra verkar ha gjort. Kanske ger jag den en ny chans en annan gång. Men just känner jag mig bara less.

Handling: Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen? Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig? När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja?

Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb. När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden

Kommentar: Bokens författare, Belinda Bauer, fullkomligt knockade mig med sin debutroman Mörk Jord. Maken på en mer suggestiv, psykologisk thriller har jag aldrig stött på! Jag fann den helt genial i sitt nytänkande och enkla sätt.

När jag sedan såg uppföljaren Skuggsida stirra på mig från en bibliotekshylla var jag tvungen att läsa även den. Tyvärr är bok nummer två mycket mer ojämn än ettan som håller hög klass rakt igenom. Under mestadels av boken, åtminstone tre fjärdedelar, känns det som vilken medioker deckare som helst. Ingen spänning, ingenting som driver handlingen framåt. Jag känner mig faktiskt inte alls sugen på att ta reda på vem mördaren är.

Karaktärerna är bra, särskilt huvudpersonen Jonas Holly (dessutom skymtar Billy från Mörk jord förbi!). Holly är sympatisk och man gillar hans tysta, lågmälda personlighet.  Men trots det känner man sig inte riktigt engagerad i handlingen.

Men så händer nåt. Boken avslutas med en twist av Guds nåde – aldrig hade jag kunnat ana vad som skulle ske. Och med den avslutningen är jag beredd att förlåta Bauer för att hon har tråkat ut mig under så många sidor. Med den avslutningen skiner författarens genialitet och nytänkande åter igenom.

Titel: Nu ser du mig
Originaltitel: Dead scared
Författare: S.J Bolton
Utgivningsår: 2012

Handling: Trots sin djupa fascination för Jack the Ripper har den unga London-polisen Lacey Flint aldrig jobbat med ett mordfall, eller sett ett lik på nära håll. Förrän nu.

Lacey kastas huvudstupa in i sin första mördarjakt, men hennes första stora fall blir också början på en högst personlig mardröm. När hon får ett brev med välbekant innehåll, skrivet med blod, blir det uppenbart att det är en modern Jack the Ripper-kopia hon har att göra med. En som dessutom tycks vara fixerad vid just Lacey.

Kommentar: Efter att fullkomligen slukat Keplers böcker i somras (typisk en sådan serie som rimmar illa med att ha ett jobb att gå till) har jag känt mig mindre skeptiskt inställd till deckare (moderna såna alltså, jag älskar ju Agatha Christies myspysdeckare). Jag har tänkt att den litterära kvalitén är dålig och inte särskilt spännande heller för den delen. Men sen läste jag ju Kepler som sagt. Och sen läste jag S.J Boltons bok Nu ser du mig och plötsligt kan jag inte komma hem från biblioteket utan minst en deckare under armen.

En bok i Jack the Ripper-anda kan tyckas passé men Bolton har lyckats skapa en riktigt bra – och framförallt ruggig – bok. Bolton har byggt upp ett mörkt, ruskigt London och lyckas skapa en skräckstämning som är helt otrolig. När den var som mest spännande vågade jag knappt gå hem från pendeltåget, än mindre hämta min cykel som stod parkerad i nån gammal gränd. Jag var övertygad om att Jack the Ripper stod och flåsade bakom ett träd. Det är så man vet att en författare verkligen lyckats skriva en riktigt obehaglig bok.

Och slutet sen! Vilket slut alltså! Mer än så säger jag inte – när man läst den kommer man förstå vilken guldklimp man stött på.  

Handling: 1544 skickar fru Margareta Henriksdotter sin son Johannes till hovet för att tjäna hos prins Erik. Att Johannes är oäkta som till Gustav Vasa är det bara Margareta som vet. De båda pojkarna växer upp tillsammans och Johannes blir med tiden en person som Erik litar på. Vid hovet förälskar sig Johannes i Eriks syster Cecilia vilket skapar problem för dem båda. Vi får följa med när Johannes uppvaktar kungadottern både i Kalmar och i Vadstena. År 1560 beslutar sig Erik för att fara till England för att fria till drottning Elisabeth. Johannes skall följa med. Innan avfärden dör kungen Gustav och Erik stannar hemma. Johannes får åka ensam. Han blir kvar i London i många år.

1561 anländer Johannes äldre bror Henrik till hovet och blir kung Eriks hemligskrivare. Henrik har lovat sin lärare att verka för återupprättandet av den sanna tron – den katolska - och han försöker så gott han kan. Henrik dras in i kampen om makten mellan kungen och hans bröder och han upptäcker att det inte är riskfritt att vistas vid hovet.  

Kommentar: Stjärnskådaren är alltså del två i triologin om Gustav, Hans och Margareta vars liv vi får följa under Vasaättens framväxt. Den är fristående från del ett men som alltid med serier gör de sig bäst när man läst alla delar.

Stjärnskådaren är en precis lika bra bok som Uppkomligen – Tomas Blom har levererat igen. Åter igen ger han oss spänning, levande skildringar och karaktärer att hatälska. För att inte tala om hur begivande det är att få lära sig så mycket om en väldigt central del i svensk historia – ingen kan påstå att det inte var mycket dramatik under Gustav Vasa och hans söners tid vid tronen.

Vi får veta hur det ”egentligen” gick till under Vadstenabullret, Sturemorden och när Erik XIV gifte sig med knektdottern Karin Månsdotter (som inte alls framstår som en naiv bondtös/golddigger utan som en klok ung kvinna som älskade kungen djupt). Det refereras till Machiavelli, det ges en djup blick in i Elisabeth I:s hov och vi får lära oss om destruktiviteten i de religiösa motsättningarna mellan katoliker och protestanter. Det är fantastiskt att få läsa en bok som ledigt och naturligt rör sig mellan vanliga människors sinnen och känslor till världshändelser och storpolitik.

Enligt mig har Blom med sin uppföljare cementerat sin position som landets just nu bästa historiska författare.

 

Handling:November 1520. Blod och regnvatten rinner nedför gränderna från Stortorget i Stockholm där ett hundratal män mist sina huvuden. Kung Kristian II har svikit alla löften och avrättat sina motståndare. Bland dem finns fäderna till tre unga människor: Gustav, Hans och Margareta. Ungdomarnas öden tvinnas för alltid samman genom denna tragiska händelse. Deras strävan efter makt och sökande efter kärlek är två urkrafter som hotar att förgöra även den starkaste vänskap.

Uppkomlingen inleder romantrilogin Kungligt blod, som utspelar sig under Gustav Vasas och hans söners omvälvande tid vid makten. Den första boken börjar vid tiden för Stockholms blodbad och fortsätter sedan med att beskriva Gustav Vasas regeringstid.

Kommentar: Jag vill härmed utnämna Tomas blom till Sveriges motsvarighet till brittiska Phillipa Gregory! Jag framlägger följande skäl:

Tidsperioden är densamma, såklart. Vasaätten var samtida med Tudorhuset (som Philippa Gregory skrivit mycket om) och det finns många likheter mellan Gustav Vasa och Henry VIII – mäktiga, levnadsglada charmörer med hett humör och en tendens att avverka fruar på löpande band. Har jag förstått det rätt var båda dessutom resliga och rödblonda. Där ser man! Gustav Vasas son kom ju dessutom att fria till Henry VII:s dotter, drottning Elisabeth I, men fick korgen.

Sättet att skriva. Det är en murrig, mustig och levande skildring av 1500-talets Sverige (och i perioder, Tyskland) som känns trovärdig och välresearchad. Precis som Gregory vet Blom vad han talar om och har en förmåga att förmedla det till läsaren

Karaktärernas komplexitet. Det är inte själklart att man är så förtjust i karaktärerna. Gustav Vasa framstår i sina ungdomsår som något av en översittare men förståelsen och sympatin för honom ökar med tiden (nåja, inte alltid). Hans, som kommer att jobba nära kungen, tycker man till en början synd om men samtidigt ställer han till det så för sin familj att man bara blir irriterad. Margareta framstår i bokens början som ganska vek men växer och utvecklas allt eftersom hon blir äldre. Gregory är ju också en expert på att skriva djupbottnade och komplicera karaktärer som man både älskar och hatar.  

Jag känner mig mycket nöjd med att ha hittat en svensk författare som skriver historiska romaner som inte bara är spännande – men också välskriva. Hurra!

Författare: Eva F. Dahlgren

Utgivningsår: 2013

Handling: När Eva F Dahlgren arbetade med boken Farfar var rasbiolog fann hon ett fotoalbum med nakna kvinnor i rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Bilder av "undermåliga" kvinnor på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, där landets prostituerade kvinnor spärrades in på 1920- och 30-talen. Kvinnorna skulle gömmas undan och uppfostras. Men samtidigt drogs de fram i ljuset av myndigheter och rasbiologer för att klassificeras och steriliseras så att de inte förökade sig. Samhället skulle gå under om det blev för mycket "bottensats".

Det handlar om kvinnor som alla tittade snett på, såg ner på eller kastade lystna blickar efter. Med anstaltsdirektörens egna ord: "När en kvinna faller djupt, så faller hon djupare än en man. Men när hon är underbar finns det ingen som är så underbar som en kvinna." Nästan alla var internerade med hjälp av lösdriverilagen. Efter denna lag dömdes de som var sysslolösa och drev omkring utan att söka arbete, samt de som "förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet". Trots fattigdom och nöd hävdade Socialstyrelsen att skörlevnaden främst beror på en "psykisk störning" och "allmän social mindervärdighet".

Fallna kvinnor ger röst åt de dömda kvinnorna. Att ha suttit på Landskrona gav en stämpel för livet och de flesta återkom gång på gång. Dahlgrens jakt på berättelsen om vilka dessa kvinnor var formar sig till ett skakande stycke kvinnohistoria. En skildring av ett skamfyllt och grymt försök att fostra dem till dugliga samhällsmedborgare.

Kommentar: Dahlgren har, genom att blanda fakta med skönlitteratur, skapat en fängslande intressant bok.  

Det som slog mig när jag läste den var hur oerhört svårt det var för kvinnorna att bryta mönstret – systemet slog dem i bojor och släppte dem inte fria. Hade man väl suttit på Landskrona Citadell var man stämplad som lat, manipulativ och omoralisk. Med en sådan referens var det nästan omöjligt att få ett jobb. Och jobbade man inte så var man kriminell – raka vägen till Landskrona med dig! Den enda chansen en sådan kvinna hade var att hitta en man som kunde försörja dem. Vilket gjorde att många fick stå ut med kaotiska och våldsamma hemförhållanden, allt för att slippa skickas tillbaka till anstalten. På det sättet finns det en parallell till många kvinnor idag, världen över. Vad står inte kvinnor ut med för att dem är mer rädda för alternativet?

Vi kanske inte lider samma besatthet längre att klassificera kvinnor som berglärkor och gatflickor men nog sätter vi etiketter på de kvinnor som vi tycker avviker. Titta bara på hur flickor redan i mellanstadiet kallas horor, slampor, orrar, oavsett deras sexuella leverne. Och vilken kontrast det är till pojkars sexualitet.

Mot slutet tyckte jag att Dahlgren var lite väl upprepande. Men jag har överseende med det eftersom det är en sådan viktig bok och tankeväckande bok som inte ges rättvisa förrän man själv läst den

Handling: "Jag vill att du ska kliva ner från vågen, släppa klämtaget om valkarna, verkliga eller inbillade, och sluta noja om tre eller åtta eller fyrtio kilo för mycket − eller för lite. Oavsett hur du ser ut, oavsett vad du väger, är det onödigt att oroa sig och må dåligt över det."

Med vass humor och drastiska exempel från verkligheten gör Julia Skott upp med BMI-lögner, hälsomyter och skeva kroppsideal i Kroppspanik. Med hjälp av aktuell forskning, personliga erfarenheter och populärkulturella spaningar tecknar hon bilden av ett samhälle som drabbat av kroppspanik.

Kommentar: Oj, så jag har sett fram emot den här boken - hyllningarna har kommit som en strid ström angående Julia Skotts viktiga bok. En hyllningskör jag genast vill stämma in i.

Kroppspanik är en bok för alla, oavsett ålder eller kroppsform. Jag tror att majoriteten av oss, oavsett hur vi ser ut, har känt oss missnöjda med vår kropp. Det är kanske mänskligt att misströsta ibland men vi lever också i ett samhälle som förstärker den missnöjdheten. Visst har vi hört liknande argumentation från annat håll - "alla är fina som dom är, det är samhället som är sjukt". Men det Julia Skott gör är att ta fram de fakta som behövs för att verkligen ta åt sig av budskapet. Att det på riktigt inte är vi som är galna, utan världen.

Jag uppskattar också att hon sätter fokus, inte bara på smalhetsidealet, utan också på hälsoidealet. Just nu flödas internet över av bilder och personer som sägs utstråla hälsa och visst, hälsa är ju bra. Men tänk om vi har fel information om vad som är hälsa? Tänk om det är så att det är helt vansinnigt att avgöra vem som är frisk beroende på vad vågen eller bmi:et visar? Och vad händer om man inte är frisk - är man mindre värd då? Julia Skott avlivar den ena myten efter den andra

Kroppspanik har ett health at every size-persektiv (HAES), även om det inte är uttalat. Det går ut (bland mycket annat) på att hälsa inte nödvändigtvis är något vi kan avgöra bara genom att titta på någon annan. Ett hälsosamt liv ser olika ut för olika personer och det samhället på sin höjd ska göra är att hjälpa individer komma fram vad som får just dom att må bra. Vilket alltså kan vara väldigt olika från en person till en annan.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga om den här boken men jag nöjer mig med att avsluta med detta - Kroppspanik borde införas i läroplanen. Jag tror vi skulle få ett mycket mer hälsosamt - alltså sunt på riktigt och inte pseudoätstört som många hälsoprofiler lovordar idag - samhälle där humanism och omtanke är de styrande ledorden. Och inte en ständig känsla av misslyckande och ångest.