BÄTTRE BÖCKER

 

Handling: Den blå rullgardinen är den första delen i Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen. Boken handlar om elvaåriga Angela som blivit föräldralös. Först vill Angelas farbröders fruar Betty respektive Lilian ta hand om den lilla flickan. Men det blir istället Angelas faster, den ogifta unga kvinnan Petra som blir flickans förmyndare. Så kommer det sig att Angela växer upp på herrgården Eka i Småland kring förra sekelskiftet. Mellan Angela och Petra växer sig sakta men säkert ett djupt band fram samtidigt som man får följa hur Angela lämnar sin barndom bakom sig

 

Kommentar: Den blå rullgardingen är en känslig och fint tecknad historia om de varma men komplicerade relationerna i en släkt. Krusenstjerna bygger upp en enkel men ändå komplex bild av livet på Eka och de människor som bor där, hela tiden beskriva på ett ömt, detaljrikt sätt. Jag blev verkligen djupt tagen av hur författaren närmarde sig de olika karaktärerna. Dessutom är Den blå rullgardinen relativt lättillgänglig trots sin ansenliga ålder. Precis som språket i Doktor Glas så är det vackert och enkelt att förstå. Doktor Glas och Fröknarna von Pahlen - serien var dessutom båda riktiga skandalböcker på sin tid, något som är svårt att förstå idag. Jag ser framemot att få fortsatta följa Angelas och Petras liv!

 

 

 

Handling: I Fem små grisar tittar Hercule Poirot för första gången tillbaka på ett gammalt fall. Sexton år tidigare mördades en man och för mordet fälldes mannens hustru. Hustrun avled senare i fängelset och parets lilla dotter hade då förlorat båda sina föräldrar. När den lilla flickan nästan två decennier senare har  vuxit upp till en ung dam så söker hon upp den beryktade Poirot, i hopp om att han ska kunna bevisa moderns oskuld. Han inser att svaret ligger hon någon av de andra fem personerna som var inblandade i historien. Det kommer att bli ett av detektivens svåraste fall ..

 

Kommentar: Det tåls att upprepas - Agatha Christe är verkligen den ohotade deckardrottningen. Framförallt för att hennes böcker håller en sån hög, jämn kvalitet. När man plockar fram en Christie, vare sig det är Fem små grisar, Begravningar är farliga eller någon annan av hennes titlar så vet man att man kommer få en en kompex handling där ingenting är som det verkar. Man vet också att man kommer få klarsynta personporträtt, vackra beskrivningar och såklart massor av spänning. Fem små grisar gör en definitivt inte besviken

 

Handling: När den gamle rike godsägaren Richard Abernahie en dag dör så samlas hans brokiga släkt kring hans begravning. Gamle herr Abernathie hade varit skröplig länge och hans bortgång kom inte som någon överrasking. Tills Abernathies systerdotter Cora utbrister - Visst blev han mördad? De andra släktingarna avfärdar Cora som en toka. Men när Cora dagen efter begravningen hittas brutalt yxmördad börjar man fråga sig ifall dett inte ändå låg något i hennes plötsliga påstående? För att bringa klarhet så kopplar man in den världsberömde detektiven Hercule Poirot. Om någon kan få fram sanningen så är det Poirot ..

 

Kommentar: Ååh vad jag tycker om Agatha Christies deckare! Till ytan verkar de småmysiga deckarna ganska harmlösa. Kanske inte så konstigt idag när ingen kriminalroman inte innehåller något mindre än ett trippelmord. Men Christies böcker är mer än pittoreska, engelska byar, herresäten och något litet giftmord här och där. Handlingarna är riktigt finurliga och karaktärerna intressanta. Särskilt Poirot själv. Han är så härligt excentrisk, självgod och genialisk. Som en elegant Karlsson på taket (även fast Poirot nog skulle hata den jämförelsen). Begravningar är farliga har allt det jag gillar hos Christies böcker - spänning, en välskriven handling och såklart en underbar liten belgare med de allra skarpaste grå hjärnceller.

 

Handling: Fjortonåriga Celie har ingen att skriva till om sitt eländiga liv utan addresserar istället sina brev direkt till Gud. Celie växer upp som en ung, svart flicka i det förra århundradets Georgia när svarta måhända inte var slavar men ändå ofria på grund av fattigdom, våld och rasism. Och Gud vet att Celie haft sin beskärda del av misär. Gravid med sitt fars barn gifts hon bort till en annan man. Det är inte förrän den eleganta sångerskan Shug Avery kommer in i Celies liv som hoppet växer om ett annat slags liv

 

Kommentar: Purpurfärgen - och boken som baseras på Alice Walkers roman - har prisats om och om igen. Inte så konstigt alls. Det är en oerhört gripande roman, skriven i brevform och talspråk, med stora mängder svärta. Det är verkligen en hjärtknipande berättelse. Men det finns också humor och värme i Purpurfärgen. Och faktiskt försoning. Största behållningen i den här klassiska romanen är helt klart hur sorg och glädje kan samexistera i människors liv - och hur förlåtelse kan släppa oss fria.

Titel: Doktor Glas

Handling: Doktor Glas utspelar sig under några heta sommarmånader vid skiftet mellan två sekel. Doktor Tyko Gabriel Glas har kommit till en punkt i livet där han har både ställning och anseende och han ser sig själv som intellektuellt överlägsen andra människor. Ändå plågas han av ett bottenlöst självförakt och längtar efter att få utföra en stor handling. Så en dag kommer den vackra prästfrun Helga Gregorius till Glas mottagning för att be om hjälp. Doktorn måste hitta på en ursäkt så Helga slipper sin man, den vidriga pastor Gregorius, och hans äktenskapliga närmanden. Doktor Glas blir förtjust i den ljuvliga Helga och hittar på en sjukdom som ska tvinga pastorn till avhållsamhet. Men snart räcker inte det för att hålla pastorn borta från sin hustru. Och plötsligt ser doktorn Glas sin chans att få utföra något storslaget - att döda någon för att rädda en annan ..

 

Kommentar: När Hjalmar Söderberg 1905 kom ut med romanen Doktor Glas - skriven i dagboksformat - upprörde den en hel kritikerkår. Mest skandalöst var huvudpersonens totala brist på skuld och ånger. Många blev misstänksamma inför en författare som så lätt kunde ge liv till en sån kallhjärtad mördare. Trots att Söderberg hela tiden hävdade att han inte sympatiserade med mord så kom han ändå att förknippas med romanens centralkaraktär

 

Doktor Glas är en helt unik läsupplevelse. Den brottas med stora filosofiska dilemman som livets meningslöshet och huruvida det någonsin kan vara rätt att döda någon annan. Samtidigt är det inte en tungrodd läsupplevelse - boken har en intensitet och en glöd som hela tiden drar den framåt. Visst märks det att den är skriven för ett sekel sedan men både språket och handligen känns helt enkelt tidlösa

 

Och så språket ja. Språker är helt enkelt ljuvligt. Doktor Glas har flera kända citat och jag förstår varför vissa meningar blivit bevingade. Jag njöt verkligen av Söderbergs formuleringar och vid flera tillfällen läste jag ett par rader högt för mig själv. Bara för att verkligen få smaka på orden

 

Det är bara att konstantera. Doktor Glas är en storslagen roman och ett exempel riktigt fin litteratur. Jag längtar tills nästa gång jag får läsa den igen!

 

Handling: Och solen har sin gång är Hemingways debutroman och handlar om den förlorade generationen, de unga män och kvinnor som efter första världskriget försökte hitta sin plats i livet igen. Bokens huvudperson är den unga amerikanen Jake som tillsammans med den livfulla engelskan Brett samt deras gäng av vänner som kommer och går. Det är ett rastlöst gäng, de dricker mycket, först i Paris bohemiska kvarter och sedan under några heta veckor under tjurrusningen i Pamplona. Hela tiden men känslan av att livet egentligen inte har någon mening

 

Kommentar: Jag älskade ju En fest för livet och kastade mig därefter på den berömda Och solen har sin gång. Tyvärr tycker jag att den senare bleknar lite i jämförelse med den förra. På många sätt påminner böckerna om varandra; unga människor som driver runt i tjugotalets Europa, mycket fest och alkohol och så Hemingways väldigt karaktäristiska språk. Men de briljanta, smått poetiska meningarna i En fest för livet blir istället till ett ändlöst fylleprat i Och solen har sin gång. Det kravlösa, bohemiska kringflackandet i Hemingways självbiografi känns bara sorgligt och ointressant när det är Jake och inte Ernest i huvudrollen. Och visst, det är väl lite det som är tanken. Jag förstår att det finns en parallel här mellan den förlorade generationen och dagens twenty - something som aldrig kommer hem från reseledarutbildningen på Aiya Napa eller som belånar sig till tänderna för att kunna dra till Stockholmsveckan i Båstad. Men det är faktiskt inte så himla kul att läsa om, kapitel in och kapitel ut. Om handligen är tradig så hjälper det inte ens om författaren är en ordkonstnär som Hemingway

Titel: En fest för livet

Originaltitel: A moveable feast

Författare: Ernest Hemingway

Utgivningsår: 1964

Handling: En fest för livet är Hemingways självbiografi från åren i Paris under det glada tjugotalet, utgiven efter hans död. I Paris bor han med sin hustru och lilla son i en liten lägenhet, umgås med konstnärer som snart kommer att bli nittonhundratalets största namn, sitter på barer och caféer, dricker kopiösa mängder vin och lever ett fattigt men glatt bohemliv

Kommentar: Inför en stundande Parisresa så passar jag på att konsumera Parislitteratur och blev då rekommenderad att läsa En fest för livet. Och om jag förut ville bo under takåsarna och spendera mina dagar som en svältande med lysande författare så vill jag det nu ännu mer. Hemingway beskriver så målande, enkelt men ändå filosofiskt med de där karakteristiska korta meningarna som han tagit med sig från sin tid som journalist. Jag är mycket förtjust i språket. Och jag vill bara ta mitt pick och pack och flytta till ljusets stad! 

Jag som tycker om Woody Allens Midnatt i Paris, känner också igen mig mycket i Hemingways bok. Det är det festliga tjugotalet och up and coming artister namedroppas på löpande band – många kände man igen, tex Fitzgeralds, men många andra fick man googla fram om man inte är särskilt bevandrad inom konstnärsvärlden.

Jag tycker också om att det är en ganska glad historia. Hemingway är väl inte Guds bästa barn men han älskar sin fru, tänker väl om de flesta (nåja, han verkade inte ha mycket till övers för Zelda Fitzgerald), är tålmodig med sina mer galna vänner, jobbar hårt och mår bra. Det är inte en skildring av en annalkande katastrof som det ju ofta blir med geniala människor.

Kort och gott, En fest för livet är en härlig liten bok som jag varmt kan rekommendera som längtar till Paris.

 

Titel: Madame Bovary

Originaltitel: Madame Bovary

Författare: Gustave Flaubert

Utgivningsår:1856

Handling: Madame Bovary kallas för den första moderna romanen och var länge en riktig skandalbok. Den handlar om läkarhustrun Bovary som rumlar runt med älskare och lyxkonsumerar till  familjen står på ruinens brant. Till slut tar madame Bovary sitt eget liv. Boken ansågs så omoralisk att Flaubert ställdes inför rätta (även om han friades mycket tack vare sin skicklige försvare) och framhölls som ett exempel på vad som händer med kvinnofolk som läser för mycket – de får tokiga idéer och hänger sig åt skandalöst beteende.

Kommentar:  Det brukar sägas att Madame Bovary är en bok som handlar om ingenting. På ett sätt stämmer det. Tempot är makligt och det är trots sitt skandalrykte ingen dramatisk bok. Samtidigt finns där hela tiden en stämning av undergång

Jag tycker att det är en väldigt intressant bok ur ett kvinnohistoriskt perspektiv. Anledningen till att boken ansågs så skandallös från mitten av 1800 – talet och lång tid framöver var egenltigen inte madame Bovarys promiskuitet och slösaktighet – det var att hon inte hade vett att skämmas över det. Att hon inte hade någon skam i kroppen. Den synen finns förstås kvar även i vår samtid. En kvinna kanske kan vara sexuellt frigjord – men inte hur frigjord som helst. Hon får inte hänge sig åt sina laster till vilken utsträckning som helst – då är hon fördärvad. 

Själv kan jag inte tycka illa om madame Bovary, jag tycker mest synd om henne. Hon är inte ondsint men hon är uttråkad, understimulerad, fången av konvenansen. Man kan dra paralleller till många kvinnoöden genom seklerna – från Marie Antoinette till dagens bloggerskor. Man stänger in dessa kvinnor i en bur av normer och förfäras sedan när de försöker bryta sig ut.

Flaubert var en stilistisk perfektionist och satte stor ära i att rent språkligt skriva en fullkomlig bok. Och språket är faktiskt fläckfritt. För min del gör det inget större intryck även om jag uppskattar flytet i orden

 

 

Handling: Ja egentligen behöver väl inte en av världens mest kända romaner en närmare beskrivning. En liten sammanfattning kanske ändå är på sin plats. Hoben Frodo, kommer genom sin farbror, över en sällsam ring. Det är en ring så mäktig att den kan förslava alla världens folk. För att hindra att den onde Sauron kommer över ringen beslutas det att Frodo med ett sällskap av alver, människor, dvärgar och hober ska bege sig till ondskans epicentrum för att en gång för alla förstöra ringen.

 

Kommentar. Jag älskar filmerna om Sagan om Ringen och har länge tänkt att jag ska läsa böckerna - det känns som ett måste. Och precis som jag älskar filmerna så älskar jag numera den första boken (planerar att läsa dom andra också när tillfälle ges). Hade fått höra innan att den kunde vara lite trälig emellanåt och ja, ibland skumläste jag lite vid de mest långrandiga historiebeskrivningarna. Men ändå. Att en människa kunnat uppfinna den här världen men all dess komplexitet. Det är imponerande. Att läsa Tolkien är en unik läsupplevelse som man inte får vara med om särskilt ofta nuförtiden

 

Dessutom - den versionen jag läste ur min svärmors kollektion - var så otroligt vacker i sin enkelhet. En matt, duvblå framsida med Tolkiens signatur i guld. En fröjd för ögat helt enkelt

 

Handling: Röde Orm är den unga, äventyrslystna rödtotten i vikingatidens Skåne som av en slump hamnar ombord på ett vikingaskepp på väg sydväst. Röde Orm visar vad han går för och skaffar sig vänner ombord på båten.

 

Första stoppet blir plundringen av en galiscisk borg. Krigslyckan vänder dock och snart är Röde Orm och hans vänner satta som slavar till att ro. Genom ett lyckokast befrias Orm snart ur sin fångenskap och blir livvakt åt Alamansur, herre i det muslimska Spanien där han även kommer över sitt svärd, Blåtunga, utan vars sällskap "han känner sig naken".

 

På väg hem till Norden igen gör Orm en julvisit hos den danska kungen och träffar kungens dotter Ylva, en hetlevrad kvinna i Orms smak. Ödet kommer att skilja dom åt men Orm är inte den som låter sig nedslås. Han hämtar hem Ylva som hamnat i England och gifter sig med henne. På köpet blir Orm kristen, något som inte ses väl av dem som håller sig till de gamla gudarna. Enligt Orm själv blir det hans stora lycka.

 

Väl hemma i Sverige, slår Orm sig ner som en storman och lever ett stillsamt liv med gård och familj under många år. Tills en dag när hans sedan länge försvunna bror Are dyker upp igen. Are har levt ett hårt liv och innan hans liv är till ända vill han berätta för Orm om en skatt - bulgarguldet - som han gömt under ett plundringståg. Orm tar med sig sin son och drar ut i viking en sista gång för att lägga händerna på sitt varv. Det blir ett sista äventyr i österled ..

 

Kommentar: Röde Orm är en underbar bok och en av de stora svenska klassikerna. Den består egentligen av två böcker, Sjöfarare i västerled som kom ut 1941 samt Hemma och sjöfarare i österled som kom ut fyra år senare.Och det var faktiskt i egenskap som klassiker som jag första gången stötte ihop med den. När jag gick i gymnasiet hade vi en bokutmaning där  vi skulle läsa klassiker från olika epoker och som 1900 - talsval fick jag just Röde Orm. Jag blev helt betagen första gången och nu när jag läst det för andra gången så kommer jag ihåg varför. Jag tvivlar inte på att det kommer bli en tredje och fjärde gång heller

 

Språket är mycket stilistiskt, korthugget, kärvt och med en viss bister humor. Det påminner om de sagor som skrevs just runt det förrförra milleniumet, det är helt utan överflödiga ord. För den ovane kan det tyckas vara många fingo och gingo men man kommer över vissa ålderdomliga ordval förvånansvärt snabbt och snart tänker man inte på det. Språket är mycket trovärdigt och jag skulle inte tvivla alls ifall någon sagt att den grävdes ut ur en kungahög i Gamla Uppsla

 

I många andra böcker (och filmer också för den delen) är dramaturgin uppbyggd som så att handligen gradvis eskalerar till en vändpunkt som blir det som verket handlar om. Så är inte fallet med Röde Orm. Frans G. Bengtsson själv ville inte kalla boken för en roman utan kallade den för en berättelse. Egentligen är det många små berättelser som blir till byggstenar i en viking och äventyrares liv och skapar ett mycket spännande öde

 

Jag tycker alla ska läsa Röde Orm Den är spännande, stilistiskt mycket säker och målar både upp Sverige innan det blev Sverige och även de stora rikena i Europa. Det är en äventyrsroman i dess rätta bemärkelse och som ett epos i samma klass som Odyssén