BÄTTRE BÖCKER

Handling: Boken börjar på Caitlin Morans bedrövliga 13-årsdag (hon väger 80 kilo, har inga vänner och pojkar kastar grus efter henne) och fortsätter genom livets alla faser - arbetsplatser, kärlek, abort, shopping och moderskap. Konsten att vara kvinna är Morans egna självbiografiska, feministiska manifest

 

Kommentar: Konsten att vara kvinna valdes till höstens första läsning av bokcirklen jag är med i, ett val jag blev riktigt glad över. Boken är som en feministisk Bridget Jones, hysteriskt roligt och med många ögonblick av igenkänning (nåja, det är väl en hel del brittiska popreferenser som går mig över huvudet). Men den är mer än bara underhållande, den är dessutom smart och lärorik. Moran ifrågasätter hur fria via kvinnor egentligen är. rösträtt och p-piller till trots. Särskilt den nyfrälste feministen kan glädjas av den här boken. På ett kul sätt tar den upp vad feminism egentligen handlar om

 

Dessutom tycker jag mycket om Morans syn på feminism. Okej, vid några tillfällen upprätthåller hon bilden av att alla killar är nöjda bara dom får ligga men i övrigt så är det en snäll och inkluderande feminism hon förespråkar. Det spelar ingen roll hur vi ser ut eller lever vårt liv, så länge vi är kvinnor som vill ha jämlikhet med männen så är vi alla feminister. Samtidigt tar hon död på en hel del myter om det heliga systerskapet.

 

Som sagt, en feministisk Bridget Jones - vem kan motså det?

 

 

 

 

Handling: Toby är en märkvärdig gris med ett märkvärdigt liv. Han föds på en engelsk gård i sutet av 1700 - talet och lyckas med hjälp av sin trogne vän, tonårspojken Sam, undslippa sina bröders och systrars öde att hamna under slaktarkniven. Toby och Sam stöter snart på den excentriska Silas och hans djurcirkus. Silas förstår snart att Toby inte är någon vanlig gris och han blir snart djurcirkusens huvudnummer - grisen som kan tala, skriva och läsa tankar! Tillsammans reser de runt i Storbrittanien där de med sitt storartade nummer uppträder för fullsatta konertarenor .Toby är snart en rikskändis men får snart lära sig att trots sin märkliga talang möts han inte enbart med beundran från människorna ..

 

Kommentar: Tobys memoarer är just memoarer och författaren har bemödat sig med att göra historien så autentisk som möjligt. Det finns ett appendix i slutet, typsnittet är ålderdomligt och dessutom innehåller boken tidstypiska illustrationer som efterliknar kopparstick. Och det är bra gjort. Riktigt snyggt till och med. Ibland måste jag stanna upp och tänka efter pinsamt länge ifall grisar verkligen kan tala och skriva .. Vilket ju är ett bra tecken!

 

Boken om Toby är inte bara en småmysig skröna utan har också en kritisk ådra. I Tobys filosoferande så återkommer han ofta till människans grymhet och förslavande av djuren. Det är välformulerade och insiktsfulla tankar och även om det inte direkt gör en köttätare till vegetarian så får det en att fundera över det ojämnlika förhållandet mellan människor och djur

 

Mitt enda problem med Tobys memoarer är att jag tycker att den är dramaturgiskt fattigt. Svärtan är inte svart nog, framgångarna inte tillräckligt hisnande och konflikterna griper inte tag i mig. Det är helt enkelt lite tamt och handlingen tillåter inte att det byggs upp någon spänning

 

I övrigt så det är en klok och trevlig bok, lättläst och ordentligt grundad. En bra bok för den som vill ha något lättsmält utan att för den sakens skull hänge sig åt något ytligt

Titel: Kaffe med rån

Handling: Pensionärerna på Diamantens äldreboende har tråkigt. Ledningen snålar in på allt, inte ens fikabröd får man längre. De gamla får inte komma och gå som dom vill och dom proppas fulla med mediciner för att minska aptiten och på så sätt äta mindre. Ja det är till och med sämre än på ett fängelse! Hm, fängelse? Ja så går tankegångarna när några pensionärer bestämmer sig att slå tillbaka mot samhället - och begå den största konstkuppen någonsin. Det blir upptakten på en absurd skröna

 

Kommentar: Jag nämnde i ett tidigare inlägg att Kaffe med rån dittills verkade bra. Tillåt mig ta tillbaka det och istället sänka betyget till okej.

 

Det jag gillar med Kaffe med rån är att det är en rolig idé. Själva storyn känns kul och lite mysig. Dessutom finns det ett element av samhällskritik. Vad händer egentligen med de gamla när äldreboendena ska spara och spara?s

 

Men Kaffe med rån tar aldrig riktigt fart. Den är inte särskilt rolig. På sin höjd drog jag på smilbanden emellanåt men det var knappt alltså. Visst är karaktärerna trevliga men deras dialoger känns konstlade.Och det största kritiken är att den rent dramaturgiskt inte funkar. En riktigt bra bok (eller film) ska ju byggas upp, det ska vara ett crescendo. Men i Kaffe med rån läggs det ut trådar som inte leder nånstans och händelser rinner ut i sanden. Mycket upprepningar av Pensionärsligans diverse kupper (efter konstkuppen från gamlingarna blodad tand för den kriminella banan). Nä, uppbyggnaden känns tyvärr rätt skral. Det blir ett godkänt men inte mycket mer. Synd eftersom Ingelman-Sundberg har skrivit så mycket annat bra!