BÄTTRE BÖCKER

Handling: Katarina av Aragonien, Englands drottning och Henrik VIII:s första fru, möter vi ofta som en åldrande kvinna som ersätts av den mycket yngre Anne Boleyn. Men i Den första hustrun får vi se en helt annan sida av Katarina; vi får följa den unga flickan som växer upp i det luxuösa palatset Alhambra, en spansk prinsessa vars framtid och öde är att bli Englands drottning. Som sextonåring gifter hon sig med Englands tronföljare, Arthur, och tillsammans planerar de hur de ska styra sitt land. Men ingenting går som Katarina har väntat sig, för att bli drottning tvingas hon svika mannen hon älskar och bygga resten av sitt liv på en lögn.

 

Kommentar: Vad man än läser av Philippa Gregory så vet man att man har en trevlig stund framför sig. För oss som gillar historia är hennes välresearchade, välskrivna böcker - med kvinnorna i fokus - alltid en källa till läsglädje. Den första hustrun är ingen undantag.

 

Katarina av Aragonien spelar ju vanligtvis en undanskymd roll i historieböckerna men den här gången är allt strålkastarljus på henne. Det är väldigt intressant att möta henne som en ung, vacker och stark krigarprinsessa som framför allt annat drivs av övertygelsen att det är Guds vilja att hon ska sitta på den engelska tronen. När man betänker vad som händer henne senare i livet, ratad och fråntagen drottningtiteln, förstår man hur omvälvande det måste varit för henne som person. Hela hennes identitet låg i att vara drottning.

 

Jag blev också väldigt rörd av Katarinas och Arthurs kärlek som levde vidare även efter döden.

 

Med Den första hustrun har jag nu täckt hela Gregorys register om Tudortiden. Dessutom har jag läst hela Rosornas krig-serien där man får följa de kungar och drottningar som föregick Tudordynastin (även om jag har hört att det kommer fler delar i just den serien) (vill man läsa en recension av en annan av Gregorys böcker så kan man hitta den här). Jag börjar känna mig ganska mätt på den epoken just nu även om det har varit väldigt trevligt att fördjupa sig i historien, särskilt när den är så kvalitativ som i Gregorys böcker. Men en paus ska bli skönt. Men visst, om någon nångång ställer upp i Vem vill bli miljonär och får en fråga om engelsk kunglig medeltidshistoria och behöver ringa en vän så ställer jag såklart upp!

Handling: 1544 skickar fru Margareta Henriksdotter sin son Johannes till hovet för att tjäna hos prins Erik. Att Johannes är oäkta som till Gustav Vasa är det bara Margareta som vet. De båda pojkarna växer upp tillsammans och Johannes blir med tiden en person som Erik litar på. Vid hovet förälskar sig Johannes i Eriks syster Cecilia vilket skapar problem för dem båda. Vi får följa med när Johannes uppvaktar kungadottern både i Kalmar och i Vadstena. År 1560 beslutar sig Erik för att fara till England för att fria till drottning Elisabeth. Johannes skall följa med. Innan avfärden dör kungen Gustav och Erik stannar hemma. Johannes får åka ensam. Han blir kvar i London i många år.

1561 anländer Johannes äldre bror Henrik till hovet och blir kung Eriks hemligskrivare. Henrik har lovat sin lärare att verka för återupprättandet av den sanna tron – den katolska - och han försöker så gott han kan. Henrik dras in i kampen om makten mellan kungen och hans bröder och han upptäcker att det inte är riskfritt att vistas vid hovet.  

Kommentar: Stjärnskådaren är alltså del två i triologin om Gustav, Hans och Margareta vars liv vi får följa under Vasaättens framväxt. Den är fristående från del ett men som alltid med serier gör de sig bäst när man läst alla delar.

Stjärnskådaren är en precis lika bra bok som Uppkomligen – Tomas Blom har levererat igen. Åter igen ger han oss spänning, levande skildringar och karaktärer att hatälska. För att inte tala om hur begivande det är att få lära sig så mycket om en väldigt central del i svensk historia – ingen kan påstå att det inte var mycket dramatik under Gustav Vasa och hans söners tid vid tronen.

Vi får veta hur det ”egentligen” gick till under Vadstenabullret, Sturemorden och när Erik XIV gifte sig med knektdottern Karin Månsdotter (som inte alls framstår som en naiv bondtös/golddigger utan som en klok ung kvinna som älskade kungen djupt). Det refereras till Machiavelli, det ges en djup blick in i Elisabeth I:s hov och vi får lära oss om destruktiviteten i de religiösa motsättningarna mellan katoliker och protestanter. Det är fantastiskt att få läsa en bok som ledigt och naturligt rör sig mellan vanliga människors sinnen och känslor till världshändelser och storpolitik.

Enligt mig har Blom med sin uppföljare cementerat sin position som landets just nu bästa historiska författare.

 

Handling:November 1520. Blod och regnvatten rinner nedför gränderna från Stortorget i Stockholm där ett hundratal män mist sina huvuden. Kung Kristian II har svikit alla löften och avrättat sina motståndare. Bland dem finns fäderna till tre unga människor: Gustav, Hans och Margareta. Ungdomarnas öden tvinnas för alltid samman genom denna tragiska händelse. Deras strävan efter makt och sökande efter kärlek är två urkrafter som hotar att förgöra även den starkaste vänskap.

Uppkomlingen inleder romantrilogin Kungligt blod, som utspelar sig under Gustav Vasas och hans söners omvälvande tid vid makten. Den första boken börjar vid tiden för Stockholms blodbad och fortsätter sedan med att beskriva Gustav Vasas regeringstid.

Kommentar: Jag vill härmed utnämna Tomas blom till Sveriges motsvarighet till brittiska Phillipa Gregory! Jag framlägger följande skäl:

Tidsperioden är densamma, såklart. Vasaätten var samtida med Tudorhuset (som Philippa Gregory skrivit mycket om) och det finns många likheter mellan Gustav Vasa och Henry VIII – mäktiga, levnadsglada charmörer med hett humör och en tendens att avverka fruar på löpande band. Har jag förstått det rätt var båda dessutom resliga och rödblonda. Där ser man! Gustav Vasas son kom ju dessutom att fria till Henry VII:s dotter, drottning Elisabeth I, men fick korgen.

Sättet att skriva. Det är en murrig, mustig och levande skildring av 1500-talets Sverige (och i perioder, Tyskland) som känns trovärdig och välresearchad. Precis som Gregory vet Blom vad han talar om och har en förmåga att förmedla det till läsaren

Karaktärernas komplexitet. Det är inte själklart att man är så förtjust i karaktärerna. Gustav Vasa framstår i sina ungdomsår som något av en översittare men förståelsen och sympatin för honom ökar med tiden (nåja, inte alltid). Hans, som kommer att jobba nära kungen, tycker man till en början synd om men samtidigt ställer han till det så för sin familj att man bara blir irriterad. Margareta framstår i bokens början som ganska vek men växer och utvecklas allt eftersom hon blir äldre. Gregory är ju också en expert på att skriva djupbottnade och komplicera karaktärer som man både älskar och hatar.  

Jag känner mig mycket nöjd med att ha hittat en svensk författare som skriver historiska romaner som inte bara är spännande – men också välskriva. Hurra!

Originaltitel: Smaragdgrün

Författare: Kerstin Gier

Utgivningsår: 2013

Handling: I denna avslutande del av Ädelstens-trilogin ställs Gwendolyn inför en mängd svåra frågor. Vilka är hennes föräldrar? Kommer hon att dö om ordenssällskapet kring Greven av Saint Germain når sitt mål? Kan kärleken övervinna allt? Till och med läka ett krossat hjärta?

Spänningen stegras, intrigens trådar möts och blir till en vacker väv. Allt som verkat mystiskt i de två tidigare delarna får nu sin förklaring, men blir slutet verkligen gott?

Gideon säger att han fortfarande tycker om Gwendolyn, men frågar istället om de kunde vara vänner! Inte precis den utveckling Gwendolyn hoppats på. Varför beter han sig så obegripligt, ena stunden förälskat och ömsint, andra kylig och som förbytt. Det hemliga ordenssällskap som arbetat i århundraden för att sluta cirkeln kring kronografen har mycket mäktiga vänner och hemliga motiv. Deras grundare greven av Saint Germain, som levde på 1700-talet, kan fortfarande påverka Gideons och Gwendolyns kärlek.

Kommentar: Smaragdgrön är som sagt sista delen i triologin om Gwendolyn, vanlig tonårstjej tillika tidsresenör i hemlig orden. Jag har gett dom föregående delarna höga betyg, inte minst för bokens rapphet, trovärdighet och den alltid lika älskvärda Gwenny.

Men det jag gillar med Smaragdgrön är också det jag ogillar. Den är nämligen väldigt lik sina föregångare. På gott och ont. Eftersom jag rosade del ett och två så borde det ju vara positivt. Men samtidigt ger det mig inte så mycket som läsare att läsa samma bok en tredje gång.

I mångt och mycket står Gwendolyn och stampar på samma ställe. Ja, den avslutande boken kommer förvisso med en del svar. Men det är ärligt talat ingenting jag inte kunde ha räknat ut själv. Mystiken och intrigerna känns inte särskilt gastkramande och jag får inte en känsla av ”liv och död” när upplösningen närmar sig. Det är lika mycket hejsan hoppsan som vanligt för den fumlige men charmiga Gwendolyn oavsett om hon går på högstadiefest eller om hon knäcker en flera hundra år gammal profetia. Dessutom utspelar sig hela triologin under en tidsperiod av två och en halv vecka – inte så konstigt att både handlingen och karaktärerna inte utvecklas.

Äsch jag är lite kluven. Jag gillar ju den här boken, det gör jag. Jag tycker om att den är lite flamsig och inte på sånt dödligt allvar. Men även om den riktar sig till en ung publik så skulle den inte ta skada av lite mer svärta som kontrast till allt det bedårande charmiga.  

Titel: Barnbruden

Handling:Det är juni 1774 och det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina närmar sig Sveriges kust. Ombord finns Hedvig Elisabeth Charlotta, femton år gammal och den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia.

Den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen förbannar tyst sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar.

I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande. Förväntningarna på flickan är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på.

Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen – den stumma flickan som tar hand om andras skit.

Kommentar: Jag hade höga förväntningar på Barnbruden. En historisk roman av hög kvalité, det kunde man ana bara genom det otroligt snygga omslaget (som förvisso är en total ripoff på Coppolas Marie Antoinette men ändå). Men några sidor in i boken så var jag beredd att lägga ner. Det kändes förutsägbart, klyschigt och inte det flitiga användandet av formuleringar i stil med heta sköten och stulna kyssar lät som inledningen på en riktigt dålig tantsnuskroman från Ica Maxi.

Men jag höll ut och snart förbyttes besvikelse till förtjusning. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför jag ändrade mig. Kanske var det att karaktärerna, i takt med att man fick lära känna dom, växte och utvecklades. Som bekant finns det inget i litteraturväg jag tycker sämre om än statiska karaktärer (särskilt om dom råkar vara konstant väna). Eller Laestadius Larssons förmåga att måla upp det pastelligt vackra och samtidigt skitiga hovlivet i 1700-talets Stockholm. Kanske är det författarens gedigna researcharbete som ligger till grund för romanens mångfald och bredd.

Visst, det är fortfarande en hel del herdestunder men majoriten känns ändå rimliga för handlingen. Rykten - och slutet! - öppnar för inte bara en utan två efterföljare. Jag kommer definitivt hålla utkik efter dom i bokhyllorna.

Författare: Therese Söderlind

Utgivningsår: 2013

Handling: I vägen mot Bålberget väver Therese Söderlind samman flera historier, alla djupt rotade i de små samhällenas mylla i Ångermanland.

Boken börjar på 70-talet med Jacke, som lämnas ensam med en allt mer inåtvänd tonårsdotter när hans fru har tröttnat på alla hans vänsterprassel. För att hålla dottern på gott humör lovar han att hjälpa henne med hennes nyfunna intresse för släktforskning. Motvilligt dras han med på ett studiebesök till Bålberget där det sägs att det brändes häxor på 1600-talet

Parallellt utspelar sig på samma plats men trehundra år tidigare en historia där Malin står i centrum. Hon är gift med den grymme Erke men drömmer om sin ungdomskärlek Matz. En stor oroskälla för Malin är hennes dotter, Segred, alldeles för vild och vacker för det lilla ångermanländska samhället. Det är ett hårt liv med ständigt hot om svält. Ändå är det ingenting mot det liv som väntar när prästen plötsligt börjar anklaga byns kvinnor som häxor. Malin blir utpekad som trollpacka och i vittnesbåset står Matz son Olof. Olof som drömmer om att ha Malins dotter för sig själv ..

Kommentar: Vägen mot Bålberget är en bok om skuld. Om det kaos människans handlingar ger upphov till och hennes oförmåga att stoppa en boll som redan är satt i rullning. Och om den känsla av skuld åskådarna måste leva med. Men det är också en berättelse om kvinnors utsatthet och mäns förtryck genom tiderna

Vägen mot Bålberget är en bra men ojämn bok. Allra bäst är historien kring Malin och människorna i hennes närhet. Här är Therese Söderlind fenomenal på att måla upp det tuffa livet som kvinna på landsbygden. I hennes händer kommer bylivet verkligen till liv med ett målande, vackert språk.

Mindre förtjust är jag i den moderna delen av boken, dels berättad ur Jackes perspektiv och senare ur hans vuxna dotters. Dom historierna känns inte alls lika relevant eller intressant. Även om Malin får utstå många svårigheter så känns det perspektivet inte lika obehagligt ångestladdat och uppgivet som Jacke och hans dotters liv. Dom delarna är förvisso lika välskrivna som resten av boken men vad mig anbelangar hade författaren lika gärna kunnat stryka dom kapitlen.

Titel: Rhett Butlers berättelse

Originaltitel: Rhett Butlers' people

Författare: Donald McCaig

Utgivningsår: 2008

 

Handling: I Rhett Butlers berättelse får vi uppleva en av världens största kärlekshistorier genom Rhett Butlers ögon och lära känna de människor som format hans liv; hans hårda far Langton Butler, hans bästa vän, den frigivna slaven, Tunis Bonneu och Belle Watling, den första kvinnan att vinna hans hjärta. Och såklart - den charmiga, hänsynslösa Scarlett O'Hara.

 

Kommentar: Borta med vinden är enligt mig tidernas bästa film - en klassiker som har allt; krig, kärlek och sorg. Jag läste för nåt år sen den fristående uppföljaren Scarlett där man får följa bokens (anti)hjältinna efter splittringen mellan henne och Rhett och det visade sig vara en bra bok. Därför har jag länge gått och spanat på just Rhett Butlers berättelse

 

Det jag gillade med boken var att få veta mer om de bifigurerna som i filmen bara skymtar förbi. Särskilt Belle Watling och hennes liv är fascinerande. Och alla de klassiska scenerna som man får se i filmen - det är hisnande att få återuppleva Rhetts och Scarletts möten genom ett annat perspektiv. Däremot kan jag tycka att Rhett är lite platt. I Scarlett är den största behållningen att Scarlett O'Hara utvecklas genom åren - Rhetts karaktär är mer statisk. Dessutom tycker jag att de båda huvudkaraktärernas kärlek är något mindre djup och himlastormande. Synd på en av historiens mest komplexa och intensiva relation någonsin.

 

 

Titel: Johannas saga

Handling: Boken Johannas saga bygger på en sann historia och i centrum för handlingen står Johanna själv. I bokens början är Johanna en ung flicka som bor på det fattiga Söder i 1800 - talets Stockholm. Hon drömmer om att se världen men fattig som hon är får hon nöja sig med att uppleva äventyr genom andra. Johanna är nämligen kvarterets sagoberätterska och genom att hålla kontakt med bland andra brodern som far till Amerika och grannfrun som overger familjen för att missionera i Afrika så samlar hon stoff till sina otroliga berättelser

 

Kommentar: Johannas saga ser bra ut på pappret (eller snarare baksidan). Historisk, episk generationsroman som rör sig från Stockholm till Kongo. Dessutom baserad på en bunt brev som på sjuttiotalet hittades på en dammig vind i Minnesota. Låter onekligen spännande!

 

Men. Och det är ett stort men. Johannas saga känns inte alls spännande. Inte ett dugg faktiskt. Det är svårt att sätta fingret på det för egentligen kan jag inte komma på något att kritisera. Språket är inget att klaga på och grunden till något storslaget finns ju där. Men det lyfter aldrig. Och det finns saker jag stör mig på. Jag gillar inte hur Sporre tar sig an karaktärerna - det hade varit bättre om Johanna fått stå mer i fokus istället för som nu, där hon nästan är en bikaraktär i sin egen roman. Dessutom är karaktärerna ganska platta. Jag känner inte något för personerna och deras livsöden, bryr mig knappt hur det går för dom.

 

Nej tyvärr, Johannas saga når inte fram. Det duger på sin höjd som ett tidsfördriv men inte till mycket  mer än så

 

Titel: Sagas krönika

 

Handling: Sagas krönika handlar om den unga Saga, en fri kvinna i 800 - talets Sydnorge. Historien börjar med att Saga tvingas fly från sin bror vars brutalitet terroriserar hela familjen. Saga flyr för livet och hamnar i den ståtliga gården Skiringssal. Vidare från Skiringssal kliver Saga ombord på en båt som tar henne till Sverige, Danmark och vidare till Gotland. Saga får med egna ögon se den livliga Östersjöhandeln, slavmarknader och uppleva äventyr som är både romantiska och farliga. Men hon är inte ensam på båten. Med henne är de två unga männen Torleif och Rhani. Och så Tjatse förstås. Örnen som följt Saga sedan barnsben och som alltid tycks vägleda Saga genom livet

 

Kommentar: Om man är intresserad av livet i Skandinavien under vikingatiden så är Sagas krönika ett ypperligt val. Arnesson Westerdahl är tydligen arke - ostelog till yrket och på så sätt en expert på ämnet. Vilket märks. Någon kallade boken för en faktaroman vilket stämmer väl in. Det är väl påläst, faktaspäckat och verkar vara duktigt underbyggt - man får lära sig om allt från väveri till sjöliv, handelsresor och religion.

 

Själva handligen är det värre med. Den känns seg och styltig. Det som är tänkt att vara dramatiskt tar aldrig fart och verkar inte lämna några större avtryck hos karaktärerna. Inte hos mig heller för den delen. Och att det ska vara en kärleksroman - nä, den romantiken ger jag inte mycket för. Sagas hoppar från en kärleksaffär till en annan utan att det för den sakens skull finns någon glöd. Visst, det skulle kunna vara ett uttryck för den tidens "konvenansäktenskap" men mest känns det som att författaren hemskt gärna velat trycka in lite amor i sin bok.
Funkar inte för mig tyvärr

 

En annan sak jag har svårt för - något som tyvärr är vanligt förekommande i historiska romaner (inte alla dock!) - är den otroligt stereotypa kvinnliga huvudkaraktären. Hon som driver männen till vansinne med sin skönhet men är totalt omedveten om det själv. En kvinna som är svag och ett offer men som när hon träffar rätt man börjar blomstra upp. Känns ganska unket får jag lov att säga

 

Sagas krönika duger bra som faktaroman och är dessutom välskriven - men handlingen kommer tyvärr i andra hand vilket bara ger den ett godkänt betyg

 

Handling: Det är i slutet av 1800 - talet och världens ögon riktas mot den stora världsutställningen som hålls i Paris. Allra mest surras det om herr Eiffels nya torn och alla som är något - och alla andra för den delen - ser till att åka upp i tornet. Plötsligt en dag faller en kvinna ihop och dör på första våningen. Det tycks först vara av ett bistick men när fler och fler personer dukar undan så börjar rykten gå om en seriemördare. Under några heta sommardagar befinner sig den smått virriga men ändå skarpa bokhandlaren Victor Legris i händelsernas centrum. Han tar upp tråden på en eventuell mördare och upptäcker att ledtrådarna leder honom till några av de människor han håller mest av - Kenji Mori, Victors kompanjon och styvfar samt Tasja, den vackra, frisinnade konstnärinnan. Vad vet Victor egentligen om personerna omkring honom?

 

Kommentar: Mordet i Eiffeltornet är det första Victor Legris - mysteriet skrivet av Claude Izner vilket är en synonym för två skrivande systrar. Jag läste den här debutromanen för något år sedan och eftersom jag nyss var på en weekend i Paris så ville jag läsa om den. Det är en deckare i Agatha Christie - stil som är mer småspännande och trevlig än blodig och nervkittlande. Men det är okej, ibland är det precis vad man vill ha. Nackdelen med Mordet i Eiffeltornet är att karaktärerna är ganska platta. Dom har potential men efter att ha läst boken så tycker man sig inte riktigt känna huvudpersonerna. Författaren lyckas inte heller riktigt måla upp staden vilket ju är riktigt synd. Jag som precis läst Hemingways självbiografi från Parisåren tycker att Izners beskrivning inte riktigt klarar av att förmedla dofterna och bilderna av den här härliga staden. Fördelen är att det ändå är intressant miljö, en slags old school - deckare som sakta puttrar fram till de sista sidorna - först då får Mordet i Eiffeltornet upp pulsen.

 

 

 

 

 

Handling: Omringen är fortsättningen på Månskensvargen, där vi först fick lära känna de två tonåringarna Ylva och Mikael som genom livets elände drivits in i varandras armar. När Ormringen tar sin början så har Ylva och Mikael städslats ombord på ett skepp till Visby där Mikael hoppas få ut sin fars arv. Ylva är gravid med Mikaels barn men Mikael besatthet av hämnd och hans längtan efter Anselm hotar att driva alla tre i fördärvet ..

 

Kommentar: Jag var mycket förtjust i Månskensvargen men Ormringen är till och med ännu bättre är debuten - låt er inte luras av att handligen ovanför låter som tagen ur valfri Allersnovell. Visst har jag läst andra böcker som utspelar sig i skuggan av Hansans maktsfär (vilket alltså Ormringen gör) men det är karaktärerna som är bokens stora behållning. Ylva är tuff och mjuk, självständig men ändå fruktansvärt beroende av Mikaels beskydd. Och Mikael - han är en idiot emellanåt men han har en särskild kärlek till Ylva - även om hans besattheter ofta överskuggar det faktumet. Relationen mellan dom båda är fascinerande, dom är ju bundna till varandra vare sig dom vill eller inte samtidigt som Mikael inte kan glömma sin förra älskare. Ja, det är verkligen relationsdramat som är njutningen i Ormringen

Handling: Månskensvargen handlar om femtonåriga Ylva som bor på en gård i Värmland i 1300 - talets Sverige. En dag när Ylva kommer hem efter en sommar vid fäboden så finns ingen kvar - alla är döda och gården står i lågor. Det är pesten som kommit till landet. Vart ska hon ta vägen? Vart är hon trygg? Chockad flyr Ylva ut i skogen där hon möter en främmande ung man, som verkar lika uppriven som hon. Han kan inte tala och Ylva vet inte vart han kommer ifrån. De söker sig till varandra och ensamma försöker de överleva i vildmarken ..

 

Kommentar: Månskensvargen är en intressant bok. Dels är tidig svensk medeltid en ganska blygsam genre inom de historiska romanerna. Dels har jag aldrig läst om när pesten kom till Sverige - man förstår hur fruktansvärt den måste ha tett sig för människorna som drabbades av pesten, som ett himmelskt straff från en rasande gud.

 

Månskensvargen har också ett stråk av överlevnadsroman a la Flugornas herre över sig (minus den obehagliga gruppdynamiken) där brutalitet och naivitet går hand i hand. Förutom det är det också en roman om kärlek, hat och hämnd.

 

Språket är också mer poetiskt än man kan tro och särskiljer den från andra dussinböcker om ung kärlek i historisk miljö därute i bokhyllorna. Allt som allt så kommer jag läsa uppföljaren - om inte annat för att få en avslut på den stora cliffhangern på sista raden i Månskensvargen!

 

 

 

Handling: Vasadöttrarna är egentligen mer av en historiebok än en skönlitterär skapelse. Det handlar om Gustav Vasas fem döttrar, Anna, Cecilia, Elisabeth, Sofia och Katarina. Genom att följa deras öden så får man lära sig om vad det innebar att vara en protestantisk prinsessa i 1500 - talets Europa. Vilka möjligheter, begränsningar och chanser som fanns. Men också om vad som förväntades av kungliga döttrar, om hur de utnyttjades för att bygga upp kungariket Sveriges glans och ära och om den europeiska storpolitiken.

 

Kommentar: För den historieintresserade är Vasadöttrarna en riktig ögonöppnare - jag som anser mig ha bra koll på det svenska kungahusets historia hade noll koll på Vasas flickor. Det var väldigt allmänbildande att få veta mer om vårt lands roll under den här epoken men också intressant att få veta mer om människorna bakom de tunga titlarna. Inte bara döttrarna utan även Vasas söner och för den delen också Vasa själv är så mycket mer än vad vi tror. Nackdelen med boken är att den blir lite svårrodd ibland - det är otroligt många tyska småfurstar och hertigdömen och släktfejder att hålla reda. Jag måste erkänna att jag hoppade rätt mycket i slutet. Å andra sidan - jag känner mig numera lite bättre rustad för kommande TP - omgångar. Alltid något!

Handling: Det är i mitten av 1800 - talet när Orkidé kommer som konkubin till kejsarens hov i den förbjudna staden. Det är ett obeskrivligt lyxliv men när tusentals konkubiner konkurrerar om kejsarens uppmärksamhet måste Orkidé ta till extraordinärna metoder för att ta sig in i kejsarens sängkammare. Hon lyckas och det blir upptakten till en passionerad kärleksaffär. När kejsaren dör lyckas Orkidé själv installera sig på tronen. Men Kinas hov håller på att falla samman samtidigt som kolonialmakterna försöker lägga det landet i ruiner. Orkidé måste ta till hela sin list för att kunna överleva ..

 

Kommentar: Kejsarinnan Orkidé påminner om Den sista konkubinen av Lesley Downer - men Kejsarinnan Orkidé är bättre. Beskrivingen av det luxösa livet i palatset är både fascinerande och hjärtskärande. Orkidé som kommer från fattiga förhållanden kastas in i ett lyxliv men isoleringen kan driva vem som helst till vansinne. Ett enda vanvördigt ord, en blick som är lite för lång, en annan kvinnas svartsjuka, allt det kan innebära en dödsdom. Orkidé måste verkligen balansera på en knivsegg.

 

Samtidigt som det kinesiska hovet är omgärdat av mystik och tusenåriga traditioner står den nya, moderna västvärlden utanför och knackar på (eller egentligen tvingar sig in). Det är en mycket intressant inblick
 i solens rikes fall

 

Alla karaktärer, inklusive Orkidé själv är komplexa vilket gör dom både trovärdiga och fascinerande. Alla karaktärer har sidor som man tycker om och sidor som är mindre sympatiska. Det känns mycket mänskligt

 

 

 

Handling: Det är slutet av 1880 - tal i Paris. Det är fyllon, spådamer och förmögna damer i spiritualistiska sällskap. När den rika änkan Odette de Valois mystiskt försvinner på kyrkogården Pere - Lachaise där hon skulle besöka sin makes mausoleum, kontaktar hennes kammarjungfru änkans före detta älskare, bokhandlaren Victor Legris. Det som först verkar vare ett försvinnande visar sig snart vara ett mord. Men varför? Snart dras Victor Legris in i en fartfylld mordgåta i ett färgstarkt Paris

 

Kommentar: Mysteriet på Pere - Lachaise är den andra boken och uppföljaren till den stora succén Mordet i Eiffeltornet. Bakom pseudonymen Claude Izner döljer sig de två systrarna Lavinia och Laurence. Precis som i debutboken frå vi följa bokhandlaren/hobbydetektiven Victor, hans älskarinna den självständiga konstnärinnan Tasja, Victors styvfar Kenji Mori samt medhjälparen, den unga Joseph. Det enda negativa med boken är att karaktärerna är lite svåra att komma in på livet men förhoppningsvis får man lära känna dom bättre när serien fortskrider framåt

 

Själva språket är mustigt och detaljrikt och för den som kan sitt Paris så har man säkert stor behållning av alla gator och kvarter som susar förbi i ett rasande tempo (och för oss andra blir man bra sugen att åka dit!)

 

Det är en klassisk spänningsgåta a la Agatha Christie, aldrig läskigt utan mer mysrys i vackra miljöer.

 

Mysteriet på Pere - Lachaise är en spännande och trevlig liten deckare som definitivt kan falla många i smaken. Själv ska jag genast försöka få tag i den tredje boken, Döden i Montmartre

 

 

Handling: Det är i slutet av 1800 - talet i Stockholms överklassmiljöer. Den unga Beatrice Löwenström, frispråkig och intelligent möter den vackra Seth Hammerstaal, en arrogant don juan och en av landets rikaste män. Den oskuldsfulla Bea lockas av den förföriska Seth som i sin tur blir helt förtrollad av den annorlunda Bea, så olik alla andra unga, fogliga damer. Överallt tycks de springa på varandra

 

Men Beas farbror som tagit hand om henne sedan hennes föräldrar dog har helt andra planer för sin brorsdotter. Han tål inte Beas självständighet och för att bli av med henne och samtidigt få en biljett in i de fina salongerna har han sålt Beatrice till en grym, gammal greve. Ovetandes om vilka överenskommelser som gjorts, dras Bea och Seth in i en häftig romans ..

 

Kommentar: Överrenskommelser är en historisk chic - lit som gör sig lika bra på Operan på 1880 - talet eller Café Opera på 2010 - talet. Det är en klassisk historia med förvecklingar och missförstånd och kärlek.

 

Lika bra att säga de direkt, jag är kluven till den här boken. Å ena sidan är jag ju förtjust i historiska romaner. Å andra sidan tycker jag inte särskilt mycket om chic - lit. Jag tycker om Ahrnstedts koncept - jag har aldrig hört talas om en fusion mellan dom här två genrerna. Men samtidig känns det som att den här sortens historia finns i varenda Hugh Grant - rulle. Ibland tycker jag att Bea och Seth känns lite platta. Det känns liksom lite förutsägbart att Bea är otroligt begåvad och männen faller pladask men samtidigt är hon heeelt ovetandes om det själv. Och Seth är arrogant men samtidigt omtyckt, ja det känns också lite gjort. Fast karaktärernana är på ett helt annat sätt ganska trovärdiga. Just det här att dom inte är så bundna av sin historiska kontext är ju både något bra och dåligt

 

Jag kan inte falla in i hyllningskören men jag tror nog ändå att jag ska bestämma mig för att tycka om Överenskommelser. Även om det finns vissa grejer jag inte köper (varför kan grälandes kärlekspar aldrig PRATA med varandra utan gå omkring och känna sig förorättade hela tiden?) så är den ändå trevlig och mysig och lite gullig. Ja som en Hugh Grant - film faktiskt!

 

  Titel: Skämmerskans dotter

 

Handling: Tioåriga Dina har ärvt sin mors gåva, precis som sin mor är hon en skämmerska. En skämmerska kan se en människa in i ögonen och se alla tankar och handlingar som den människan någonsin har skämts över. Även om Dinas mor säger att det är en gåva så tycker Dina att det mer liknar en förbannelse - vem vill vara vän med en skämmerska?

 

En dag kallas Dinas mor till Dunarkfästningen av fästningens härskare, Drakan. Där har ett fruktansvärt trippelmord begåtts och Dinas mamma ska förmå mördaren att erkänna morden. Men när hon hävdar att de den utpekade mördaren är oskyldig hamnar hon i istället i onåd hos Drakan. Dina kallas också till fästningen men inser fort att det är en fälla. Snart inser Dina att för att överleva måste hon och hennes mor fly ..

 

Kommentar: Skämmerskans dotter är den första av fyra böcker i en serier som heter Skämmerskans barn, en fantasyserie för ungdomar. Det är en tunn bok på knappt tvåhundra sidor, den är lättläst utan att nödvändigtvis vara bara för barn och unga, det är också en bok för vuxna. Överlag tycker jag att de bästa böckerna i fantasygenren hittas just på ungdomshyllan!

 

Språkmässigt har boken har ett enkelt språk som samtidigt känns moget och fritt från klyschor. Huvudkaraktären DIna är uppfriskande mänsklig och jag tycker särskilt om ett avsnitt där Dina kissar på sig av rädsla. Det känns logiskt, Dina är ju bara ett barn. Men hon är också modig och smart och jag gillar kombon mellan sårbarhet och tuffhet

 

Det är en spännande bok med häxor, drakar, onda härskare, svek, mod och oväntad vänskap. Alla nödvändiga fantasyegenskaper finns på plats och man dras direkt in i handlingen

 

Jag kommer absolut läsa de andra delarna i denna härliga fantasyserie!

 

 

 

 

 

Handling: I början av 1900 - talet blir tre små norska bröder plötsligt faderslösa. Genom ett ödets nyck får ett välgörenhetssällskap upp ögonen för de tekniskt mycket begåvade pojkarna. De utbildas till ingenjörer i ett Europa där framtidstron är stark och ingenjörskonsten förväntas öppna nya dörrar. Efter examenen förväntas bröderna återvända till Norge och arbeta för fosterlandets utveckling men återigen vill ödet annorlunda. Bara en bror återvänder till Norge, skild från den högättade flickan han älskar. En annan broder flyr skammen av att ha blivit lurad av en glädjeflicka och hamnar i Tyska Östafrika där han bygger järnvägen som skär igenom den mörka kontinenten. Den tredje brodern far iväg iväg med sin lord för att bosätta sig i hans herresätte i England där de öppet kan leva ut sin kärlek.  Men framför de tre bröderna väntar två av Europas värsta krig någonsin ..

 

Kommentar: Brobyggarna är den första delen i Jan Guillos trilogi som kallas Det Stora Århundrandet. Böckerna kommer följa de tre bröderna genom ett Europa som hela tiden förändras

 

Jag hade väldigt höga förväntingar inför den här boken. Jag är svag för episka, historiska romansviter och jag älskar när man flätar samman vanliga människors öden med stora politiska och sociala skeenden. Dessutom skriven av en av Sveriges kändaste författare

 

Men jag måste säga att jag är lite besviken. Karaktärerna är så platta och det är svårt att känna något för dom. Jag tycker varken om dom eller håller på dom. Även om jag vet att den tredje brodern som flyttar med sin lord får mycket mer uppmärksamhet i den andra boken så saknar jag - och tycker det är rätt märkligt - att han inte har någon plats i första boken. Nä, jag känner att jag inte riktigt kan uppbåda någon entusiasm för huvudkaraktärerna

 

Dessutom blir Guillou lite väl teknisk ibland när han ska beskriva alla broar och järnvägar som byggs. Visst, ingenjörskonsten är viktig för handlingen men ibland känns det som om jag läser studentlitteratur för injengörer - detta löste jag genom att snabbt bläddra förbi vilket ju känns lite tråkigt

 

Med andra ord, Brobyggarna får ett ljummet betyg. Om man vill ha gripande öden och samtidigt en historielektion om de senaste hundra åren i Europa, läs då hellre Giganternas fall av Ken Follett. En tegelsten men ack, en riktig läsfröjd

 

 

 

 

 

Handling: Hövdingasonen Ulvbjörn Vamodsson växer upp på sin fars gård i Östergötland. Det är 600 - tal och Sveaväldet har ännu inte gått in i vikingatid men sagor om djärva män som  farit över haven i handelståg och plundringar berättas redan kring eldstaden

 

Trots sitt hövdingablod har Ulvbjörn det svårt. Han är annorlunda, han stammar och av frustration tar han ofta till våld. Till och med Ulvbjörns egen far undrar vad det ska bli av honom

 

Så en dag får Ulvbjörn ett erbjudande att följa med på en handelsfärd till Frankerriket. Där ska Ulvbjörn vara med och byta slavar mot silver men ödet vill annorlunda och Ulvbjörn blir själv tagen som slav. Efte några hårda, slitsamma år hamnar Ulvbjörn istället hos drottningen av Frankerriket, det dåtida Europas mäktigaste kvinna. Drottningen har själv en gång varit slav och ser sig själv i Ulvbjörn. Ulvbjörn dras in i ett maktspel där han är både lönnmördare, krigare och diplomat. Det blir ett liv där döden är ständigt närvarande

 

Kommentar: Ofärd är Dick Harrisons första romandebut. Vanligtvis håller sig Harrison till historisk facklitteratur - tillsammans med Herman Lindqvist är han förmodligen landets främsta och mest uppskattade historiker. I Ofärd får vi en bild av ett Europa och ett Sverige i en tidsepok som kanske inte är så välkänd för gemene svensk och det är både en lärorik och intressant skildring

 

Jag är förtjust i Harrisons sätt att dela med sig av Ulvbjörns tankar och resonemang. Det känns trovärdigt, personligt och tidlöst. Ulvbjörn skulle lika gärna kunna förflyttas till 1600 - tal eller 1900 - tal, han är inte nödvändigtvis bunden just till pre - vikingatid.

 

Det är svårt att inte jämföra Ofärd med Röde Orm. Äventyrsroman, hövdingasöner,, det politiska Europa, mötet mellan asatro och kristendom. Medan Röde Orm är humoristisk är Ofärd mörkare. Ulvbjörn lockas av vargens väsen, natten och jaktens rus. Språket i Röde Orm är också mer svårläst medan Ofärd känns tillgänglig. Dessutom har Ofärd en karta över Europa och alla de folkslag som namedroppas titt som tätt. Jag är ett stort fan av kartor/släktled/ordlistor i historiska romaner, det är alltid underlättande. Däremot märker man att Harrison är historiker. Ibland blir det långa passager om släktband, vem som gifte sig med den och den, fejder och så alla furstar och kungar att hålla koll på. Det är faktiskt ganska tröttsamt och det blir lätt att man bläddrar sig förbi, vilket är min enda invändning mot boken. I övrigt är Ofärd en intressant och välskriven debut som säkert är precis i rätt smak för alla som likt jag, gillar historiska romaner