
Den första hustrun - Philippa Gregory

1561 anländer Johannes äldre bror Henrik till hovet och blir kung Eriks hemligskrivare. Henrik har lovat sin lärare att verka för återupprättandet av den sanna tron – den katolska - och han försöker så gott han kan. Henrik dras in i kampen om makten mellan kungen och hans bröder och han upptäcker att det inte är riskfritt att vistas vid hovet.
Kommentar: Stjärnskådaren är alltså del två i triologin om Gustav, Hans och Margareta vars liv vi får följa under Vasaättens framväxt. Den är fristående från del ett men som alltid med serier gör de sig bäst när man läst alla delar.
Stjärnskådaren är en precis lika bra bok som Uppkomligen – Tomas Blom har levererat igen. Åter igen ger han oss spänning, levande skildringar och karaktärer att hatälska. För att inte tala om hur begivande det är att få lära sig så mycket om en väldigt central del i svensk historia – ingen kan påstå att det inte var mycket dramatik under Gustav Vasa och hans söners tid vid tronen.
Vi får veta hur det ”egentligen” gick till under Vadstenabullret, Sturemorden och när Erik XIV gifte sig med knektdottern Karin Månsdotter (som inte alls framstår som en naiv bondtös/golddigger utan som en klok ung kvinna som älskade kungen djupt). Det refereras till Machiavelli, det ges en djup blick in i Elisabeth I:s hov och vi får lära oss om destruktiviteten i de religiösa motsättningarna mellan katoliker och protestanter. Det är fantastiskt att få läsa en bok som ledigt och naturligt rör sig mellan vanliga människors sinnen och känslor till världshändelser och storpolitik.
Enligt mig har Blom med sin uppföljare cementerat sin position som landets just nu bästa historiska författare.
Uppkomlingen inleder romantrilogin Kungligt blod, som utspelar sig under Gustav Vasas och hans söners omvälvande tid vid makten. Den första boken börjar vid tiden för Stockholms blodbad och fortsätter sedan med att beskriva Gustav Vasas regeringstid.
Kommentar: Jag vill härmed utnämna Tomas blom till Sveriges motsvarighet till brittiska Phillipa Gregory! Jag framlägger följande skäl:
Tidsperioden är densamma, såklart. Vasaätten var samtida med Tudorhuset (som Philippa Gregory skrivit mycket om) och det finns många likheter mellan Gustav Vasa och Henry VIII – mäktiga, levnadsglada charmörer med hett humör och en tendens att avverka fruar på löpande band. Har jag förstått det rätt var båda dessutom resliga och rödblonda. Där ser man! Gustav Vasas son kom ju dessutom att fria till Henry VII:s dotter, drottning Elisabeth I, men fick korgen.
Sättet att skriva. Det är en murrig, mustig och levande skildring av 1500-talets Sverige (och i perioder, Tyskland) som känns trovärdig och välresearchad. Precis som Gregory vet Blom vad han talar om och har en förmåga att förmedla det till läsaren
Karaktärernas komplexitet. Det är inte själklart att man är så förtjust i karaktärerna. Gustav Vasa framstår i sina ungdomsår som något av en översittare men förståelsen och sympatin för honom ökar med tiden (nåja, inte alltid). Hans, som kommer att jobba nära kungen, tycker man till en början synd om men samtidigt ställer han till det så för sin familj att man bara blir irriterad. Margareta framstår i bokens början som ganska vek men växer och utvecklas allt eftersom hon blir äldre. Gregory är ju också en expert på att skriva djupbottnade och komplicera karaktärer som man både älskar och hatar.
Jag känner mig mycket nöjd med att ha hittat en svensk författare som skriver historiska romaner som inte bara är spännande – men också välskriva. Hurra!
Originaltitel: Smaragdgrün
Författare: Kerstin Gier
Utgivningsår: 2013
Handling: I denna avslutande del av Ädelstens-trilogin ställs Gwendolyn inför en mängd svåra frågor. Vilka är hennes föräldrar? Kommer hon att dö om ordenssällskapet kring Greven av Saint Germain når sitt mål? Kan kärleken övervinna allt? Till och med läka ett krossat hjärta?
Spänningen stegras, intrigens trådar möts och blir till en vacker väv. Allt som verkat mystiskt i de två tidigare delarna får nu sin förklaring, men blir slutet verkligen gott?
Gideon säger att han fortfarande tycker om Gwendolyn, men frågar istället om de kunde vara vänner! Inte precis den utveckling Gwendolyn hoppats på. Varför beter han sig så obegripligt, ena stunden förälskat och ömsint, andra kylig och som förbytt. Det hemliga ordenssällskap som arbetat i århundraden för att sluta cirkeln kring kronografen har mycket mäktiga vänner och hemliga motiv. Deras grundare greven av Saint Germain, som levde på 1700-talet, kan fortfarande påverka Gideons och Gwendolyns kärlek.
Kommentar: Smaragdgrön är som sagt sista delen i triologin om Gwendolyn, vanlig tonårstjej tillika tidsresenör i hemlig orden. Jag har gett dom föregående delarna höga betyg, inte minst för bokens rapphet, trovärdighet och den alltid lika älskvärda Gwenny.
Men det jag gillar med Smaragdgrön är också det jag ogillar. Den är nämligen väldigt lik sina föregångare. På gott och ont. Eftersom jag rosade del ett och två så borde det ju vara positivt. Men samtidigt ger det mig inte så mycket som läsare att läsa samma bok en tredje gång.
I mångt och mycket står Gwendolyn och stampar på samma ställe. Ja, den avslutande boken kommer förvisso med en del svar. Men det är ärligt talat ingenting jag inte kunde ha räknat ut själv. Mystiken och intrigerna känns inte särskilt gastkramande och jag får inte en känsla av ”liv och död” när upplösningen närmar sig. Det är lika mycket hejsan hoppsan som vanligt för den fumlige men charmiga Gwendolyn oavsett om hon går på högstadiefest eller om hon knäcker en flera hundra år gammal profetia. Dessutom utspelar sig hela triologin under en tidsperiod av två och en halv vecka – inte så konstigt att både handlingen och karaktärerna inte utvecklas.
Äsch jag är lite kluven. Jag gillar ju den här boken, det gör jag. Jag tycker om att den är lite flamsig och inte på sånt dödligt allvar. Men även om den riktar sig till en ung publik så skulle den inte ta skada av lite mer svärta som kontrast till allt det bedårande charmiga.
Den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen förbannar tyst sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar.
I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande. Förväntningarna på flickan är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på.
Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen – den stumma flickan som tar hand om andras skit.
Kommentar: Jag hade höga förväntningar på Barnbruden. En historisk roman av hög kvalité, det kunde man ana bara genom det otroligt snygga omslaget (som förvisso är en total ripoff på Coppolas Marie Antoinette men ändå). Men några sidor in i boken så var jag beredd att lägga ner. Det kändes förutsägbart, klyschigt och inte det flitiga användandet av formuleringar i stil med heta sköten och stulna kyssar lät som inledningen på en riktigt dålig tantsnuskroman från Ica Maxi.
Men jag höll ut och snart förbyttes besvikelse till förtjusning. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför jag ändrade mig. Kanske var det att karaktärerna, i takt med att man fick lära känna dom, växte och utvecklades. Som bekant finns det inget i litteraturväg jag tycker sämre om än statiska karaktärer (särskilt om dom råkar vara konstant väna). Eller Laestadius Larssons förmåga att måla upp det pastelligt vackra och samtidigt skitiga hovlivet i 1700-talets Stockholm. Kanske är det författarens gedigna researcharbete som ligger till grund för romanens mångfald och bredd.
Visst, det är fortfarande en hel del herdestunder men majoriten känns ändå rimliga för handlingen. Rykten - och slutet! - öppnar för inte bara en utan två efterföljare. Jag kommer definitivt hålla utkik efter dom i bokhyllorna.
Författare: Therese Söderlind
Utgivningsår: 2013
Handling: I vägen mot Bålberget väver Therese Söderlind samman flera historier, alla djupt rotade i de små samhällenas mylla i Ångermanland.
Boken börjar på 70-talet med Jacke, som lämnas ensam med en allt mer inåtvänd tonårsdotter när hans fru har tröttnat på alla hans vänsterprassel. För att hålla dottern på gott humör lovar han att hjälpa henne med hennes nyfunna intresse för släktforskning. Motvilligt dras han med på ett studiebesök till Bålberget där det sägs att det brändes häxor på 1600-talet
Parallellt utspelar sig på samma plats men trehundra år tidigare en historia där Malin står i centrum. Hon är gift med den grymme Erke men drömmer om sin ungdomskärlek Matz. En stor oroskälla för Malin är hennes dotter, Segred, alldeles för vild och vacker för det lilla ångermanländska samhället. Det är ett hårt liv med ständigt hot om svält. Ändå är det ingenting mot det liv som väntar när prästen plötsligt börjar anklaga byns kvinnor som häxor. Malin blir utpekad som trollpacka och i vittnesbåset står Matz son Olof. Olof som drömmer om att ha Malins dotter för sig själv ..
Kommentar: Vägen mot Bålberget är en bok om skuld. Om det kaos människans handlingar ger upphov till och hennes oförmåga att stoppa en boll som redan är satt i rullning. Och om den känsla av skuld åskådarna måste leva med. Men det är också en berättelse om kvinnors utsatthet och mäns förtryck genom tiderna
Vägen mot Bålberget är en bra men ojämn bok. Allra bäst är historien kring Malin och människorna i hennes närhet. Här är Therese Söderlind fenomenal på att måla upp det tuffa livet som kvinna på landsbygden. I hennes händer kommer bylivet verkligen till liv med ett målande, vackert språk.
Mindre förtjust är jag i den moderna delen av boken, dels berättad ur Jackes perspektiv och senare ur hans vuxna dotters. Dom historierna känns inte alls lika relevant eller intressant. Även om Malin får utstå många svårigheter så känns det perspektivet inte lika obehagligt ångestladdat och uppgivet som Jacke och hans dotters liv. Dom delarna är förvisso lika välskrivna som resten av boken men vad mig anbelangar hade författaren lika gärna kunnat stryka dom kapitlen.