BÄTTRE BÖCKER

 

 

Flera bokbloggar listar sina tre sommarfavoriter och jag tänker inte vara sämre!

 

1. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg grep verkligen tag om mig och ända sedan jag läste den i början av sommaren så har den levt kvar inom mig. Jag blev verkligen tagen av det vackra språket, de komplexa karaktärerna och det tidlösa moraliska dilemmat. Det här är en sådan bok som jag verkligen fattar varför den blivit en svensk klassiker

 

2. Fröknarna von Pahlen; Den blå rullgardinen av Agnes von Krusenstjerna läste jag ut bara häromdagen och har därför inte hunnit recensera den än. Men jag tyckte mycket om de fina och känsligt tecknade personporträtten och beskrivningarna av ett svunnet Sverige

 

3. Hypnotisören och dess uppföljare av Lars Kepler var en sån där serie med böcker som jag verkligen sträckläste. Jag ville bara stänga av mobilen och låsa dörren och inte flytta mig en centimeter från sängen innan Joona Linna hade löst några av landets svåraste fall. Nu hoppas jag Kepler kommer med en uppföljare till Sandmannen så att man slipper lida mer!

 

Överlag är jag nöjd med min boksommar. Jag har haft gott om tid att läsa och jag tycker att jag fått till en ganska fin mix mellan gammalt, nytt och många olika slags genrer. Jag börjar sannerligen röra mig bort från historieträsket. Bra så, lite nya perspektiv har aldrig skadat!

 

 

 

Handling: Safirblå är den efterlängtade uppföljaren till Rubinröd och tar vid där den första slutar - 1912, när Gideon kysser Gwendolyn. Gwendolyn och Gideon är både tidsresenärer och tillsammans hjälper de en hemlig orden med att resa fram och tillbaka i tiden för att samla in blod från andra tidsresenärer för att läsa in det i kronografen. Ordern menar att uppdraget är livsviktigt men kan man verkligen lita på slutna, hemliga sällskap? När Gwnedolyn träffar sin morfar börjar hon därför smida planer .. Samtidigt är hon en vanlig tonårstjej som förutom att rädda världen också går i skolan samt försöker hantera sina växande känslor för den snygga Gideon

 

Kommentar: Som jag längtat efter Safirblå! Jag blev ju väldigt förtjust i Kerstin Giers första del, Rubinröd, somvar första boken i en blivande triologi som heter Tidlös kärlek (vilket jag i och för sig kan tycka är en ganska töntig titel. Nåja, man kan inte få allt). Safirblå är precis som Rubinröd en varm, lättläst ungdoms - fantasy med stora doser spänning och humor. Just bokens humorkvalitèer är dess stora behållning. Det är liksom inte så pretentiöst. Inte på sånt blodigt allvar. Inte så Twilight - ish.

 

Safirblå är i alla fall en värdig uppföljare till ettan. Handlingen går i ett rasande tempo och ibland är det lätt att känna sig som ett frågetecken när Gwendolyn och Gideon hoppar fram och tillbaks mellan epokerna. Men det där klarnar nog. Och nu ser jag ännu mer fram emot den avslutande boken i en av de senaste årens bästa ungdomsböcker.

 

Handling: I Fem små grisar tittar Hercule Poirot för första gången tillbaka på ett gammalt fall. Sexton år tidigare mördades en man och för mordet fälldes mannens hustru. Hustrun avled senare i fängelset och parets lilla dotter hade då förlorat båda sina föräldrar. När den lilla flickan nästan två decennier senare har  vuxit upp till en ung dam så söker hon upp den beryktade Poirot, i hopp om att han ska kunna bevisa moderns oskuld. Han inser att svaret ligger hon någon av de andra fem personerna som var inblandade i historien. Det kommer att bli ett av detektivens svåraste fall ..

 

Kommentar: Det tåls att upprepas - Agatha Christe är verkligen den ohotade deckardrottningen. Framförallt för att hennes böcker håller en sån hög, jämn kvalitet. När man plockar fram en Christie, vare sig det är Fem små grisar, Begravningar är farliga eller någon annan av hennes titlar så vet man att man kommer få en en kompex handling där ingenting är som det verkar. Man vet också att man kommer få klarsynta personporträtt, vackra beskrivningar och såklart massor av spänning. Fem små grisar gör en definitivt inte besviken

 

Handling: När den gamle rike godsägaren Richard Abernahie en dag dör så samlas hans brokiga släkt kring hans begravning. Gamle herr Abernathie hade varit skröplig länge och hans bortgång kom inte som någon överrasking. Tills Abernathies systerdotter Cora utbrister - Visst blev han mördad? De andra släktingarna avfärdar Cora som en toka. Men när Cora dagen efter begravningen hittas brutalt yxmördad börjar man fråga sig ifall dett inte ändå låg något i hennes plötsliga påstående? För att bringa klarhet så kopplar man in den världsberömde detektiven Hercule Poirot. Om någon kan få fram sanningen så är det Poirot ..

 

Kommentar: Ååh vad jag tycker om Agatha Christies deckare! Till ytan verkar de småmysiga deckarna ganska harmlösa. Kanske inte så konstigt idag när ingen kriminalroman inte innehåller något mindre än ett trippelmord. Men Christies böcker är mer än pittoreska, engelska byar, herresäten och något litet giftmord här och där. Handlingarna är riktigt finurliga och karaktärerna intressanta. Särskilt Poirot själv. Han är så härligt excentrisk, självgod och genialisk. Som en elegant Karlsson på taket (även fast Poirot nog skulle hata den jämförelsen). Begravningar är farliga har allt det jag gillar hos Christies böcker - spänning, en välskriven handling och såklart en underbar liten belgare med de allra skarpaste grå hjärnceller.

 

Handling: Fjortonåriga Celie har ingen att skriva till om sitt eländiga liv utan addresserar istället sina brev direkt till Gud. Celie växer upp som en ung, svart flicka i det förra århundradets Georgia när svarta måhända inte var slavar men ändå ofria på grund av fattigdom, våld och rasism. Och Gud vet att Celie haft sin beskärda del av misär. Gravid med sitt fars barn gifts hon bort till en annan man. Det är inte förrän den eleganta sångerskan Shug Avery kommer in i Celies liv som hoppet växer om ett annat slags liv

 

Kommentar: Purpurfärgen - och boken som baseras på Alice Walkers roman - har prisats om och om igen. Inte så konstigt alls. Det är en oerhört gripande roman, skriven i brevform och talspråk, med stora mängder svärta. Det är verkligen en hjärtknipande berättelse. Men det finns också humor och värme i Purpurfärgen. Och faktiskt försoning. Största behållningen i den här klassiska romanen är helt klart hur sorg och glädje kan samexistera i människors liv - och hur förlåtelse kan släppa oss fria.