BÄTTRE BÖCKER

 

Handling: På en stor fritidsbåt, drivandes runt i Stockholms skärgård, hittas en ung kvinna död. Hennes lungor är fulla av vatten och obuktionen visar att hon drunknat - ändå finns inga spår av vatten på hennes kropp eller kläder. Hur drunknar man ombord på en flytande båt? Samtidigt, på en av Stockholms tjusigare addresser hittas en man hängande i en snara från taket. Men hur har han kommit dit? Rummet är tomt på möbler och det finns ingenting som mannen har kunnat klättra upp på för att nå till snaran

 

Det blir upp till kommissarie Joona Linna att ta sig an de båda fallen. Snart upptäcker han att det finns ett samband mellan de båda dödsfallen och en stor, internationell vapenaffär. Linna måste göra allt han kan för att hitta mördaren innan fler personer dör. Mördaren är nämligen inte klar än ..

 

Kommentar: Paganinikontraktet är Keplers uppföljare till succédebuten Hypnotisören - en bok som jag fullkomligt älskade. Den här boken är också bra, måhända inte riktigt lika vass som den förra, men ändå bra. Kepler skriver med stort flyt och texten fullkomligt flyger fram. Huvudkaraktären Jonna Linna är lika envis som vanligt och dessutom sympatisk. Befriande att läsa om en kommissarie som varken är medelålders, alkoholiserad eller har komplicerade relationer.

 

Handlingen är också intressant. Den sätter svensk vapenhandel i fokus, ett ämne som känns aktuellt och outforskat. Inte så konstigt kanske att jag tycker det - som masterstudent i Freds - och konfliktkunskap så är det kul att läsa att en av bokens karaktärer också är det.

 

Det är svårt att sätta fingret på varför Paganinikontraktet inte känns lika rafflande som Hypnotisören. Kanske är det för att Paganinikontraktet handlar mer om en kylig, cynisk men ändå rationell mördare medan det i Hypnotisören känns som att det kan gå lite hursomhelst. Jag skräms helt enkelt mer av en galen, psyksjuk mördare som dödar barn än en hitman som eliminerar människor som vet lite för mycket om diverse skumraskaffärer. Nåja, det där är säkert individuellt men jag upplevde Hypnotisören som mer av en rysare. Hursom, det ändrar inte det faktum att Paganinikontraktet är en mycket välskriven deckare och en solklart värdig uppföljare till Keplers debut.

Handling: En familjefar hittas ihjälslagen vid en idrottsplats och snart upptäcker polisen Jonna Linna att även mannens familj har mördats brutalt hemma i radhuset. Det verkar som att mördaren har velat utplåna hela familjen. Men varför? Svaret kan finnas hos sonen, svårt skadad men vid liv. När Linna upptäcker att det finns ytterligare en syster så vet han att han måste hinna till henne innan mördaren gör det. Men hur förhör man ett vittne som varit med om en sån traumatisk händelse? Till sin hjälp kallar Linna in Erik Marika Bark, den kända hyptnotisören som trots att han svurit att aldrig hypnotisera någon igen bevekas av möjligheten att rädda en oskyldig. Det ingen förstår är att Barks brutna löfte sätter igång en kedja av fruktansvärda händelser ..

 

Kommentar: Hyptnotisören är det senaste valet till bokcirklen jag är med i och jag måste erkänna att jag var skeptisk till att läsa en polisdeckare. Min erfarenhet säger mig att det brukar vara en lång räcka av klicheer. Men alltså JÄKLAR vilken spännande bok Hypnotisören är! Det var så spännande att jag funderade på hur jag skulle kunna sjukskriva mig från jobbet för att kunna läsa några kapitel till - ett säkert tecken på en bra bok.

 

Handlingen med den mer eller mindre utplånade familjen är nämligen bara en del av historien. Och hade boken bara handlat om det så hade det varit riktigt bra. Men Hypnotisören är så mycket mer - här finns också en annan handling, en som handlar om Bark och varför han en gång i tiden svor på att aldrig använda hypnos mer. Det är ruggigt, läskig, smart, komplext och vansinnigt nagelbitande. Jag förstår nu vad all the fuzz has been about när det kommer till Keplers starka debut - Hypnotisören är helt enkelt hypnotiserande

 

Handling: Och solen har sin gång är Hemingways debutroman och handlar om den förlorade generationen, de unga män och kvinnor som efter första världskriget försökte hitta sin plats i livet igen. Bokens huvudperson är den unga amerikanen Jake som tillsammans med den livfulla engelskan Brett samt deras gäng av vänner som kommer och går. Det är ett rastlöst gäng, de dricker mycket, först i Paris bohemiska kvarter och sedan under några heta veckor under tjurrusningen i Pamplona. Hela tiden men känslan av att livet egentligen inte har någon mening

 

Kommentar: Jag älskade ju En fest för livet och kastade mig därefter på den berömda Och solen har sin gång. Tyvärr tycker jag att den senare bleknar lite i jämförelse med den förra. På många sätt påminner böckerna om varandra; unga människor som driver runt i tjugotalets Europa, mycket fest och alkohol och så Hemingways väldigt karaktäristiska språk. Men de briljanta, smått poetiska meningarna i En fest för livet blir istället till ett ändlöst fylleprat i Och solen har sin gång. Det kravlösa, bohemiska kringflackandet i Hemingways självbiografi känns bara sorgligt och ointressant när det är Jake och inte Ernest i huvudrollen. Och visst, det är väl lite det som är tanken. Jag förstår att det finns en parallel här mellan den förlorade generationen och dagens twenty - something som aldrig kommer hem från reseledarutbildningen på Aiya Napa eller som belånar sig till tänderna för att kunna dra till Stockholmsveckan i Båstad. Men det är faktiskt inte så himla kul att läsa om, kapitel in och kapitel ut. Om handligen är tradig så hjälper det inte ens om författaren är en ordkonstnär som Hemingway

Titel: Igelkottens elegans
Originaltitel: L'elegance du herisson
Författare: Muriel Barbery
Utgivningsår: 2009

Handling: Igelkottens elegans utspelar sig i ett exklusivt hus i Paris där vi får följa två väldigt lika men också olika kvinnor. Dels är det den överintelligenta, lillgamla tolvåriga Paloma som känner sig så malplacerad att hon bestämt sig för att ta livet av sig innan sin nästa födelsedag. Dels får vi också träffa den medelålders portvakterskan Renèe som måste dölja sin bildning och förfining bakom en vresig mask för att inte skrämma bort världen. En dag flyttar den sofistikerade japanska affärsmannen Kakuro flyttar in i byggnaden så förändras både Palomas och Renèes liv för alltid ..

Kommentar:Igelkottens elegans har blivit hyllad av de flesta jag träffat. Men jag har inte riktigt fallit för den. Boken gör anspråk på att vara filosofisk, poetisk och djup och konst och litteratur har väldigt centrala roller i handlingen. Men jag tycker det mest är pretentiöst ordbajsande. Jag köper inte heller karaktärerna fullt ut. Paloma är elitistisk och dramatisk men hon är ju en tweenie så det kanske inte är så konstigt. Men jag förstår inte varför Renèe måste gömma sig bakom en fasad av butterhet och dumhet? Varför skulle det vara så konstigt att en portvakterska döper sin katt efter Leo Tolstoy? Jag ska dock säga att jag tycker boken tar sig när de blir vänner med Kakuro (även om jag tycker att hans upphöjelse till skyarna är lite fånig), först då börjar karaktärerna bli lite mer sympatiska och intressanta. Och slutet är faktiskt bokens stora behållning vilket är något av en räddning

 

Handling: Det är åtta år efter att Katsa mördat den onda kung Leck och befriat kungadömet Monsea från hans sjuka styre. Lecks dotter Bitterblue har blivit drottning och försöker leda in sitt sargade, plågade rike på sanningens väg i hopp om att hela både sig själv och sitt folk. Men när hon försöker ta reda på  vad som egentligen hände under hennes fars tid så möts hon av tystnad av sina rådgivare. När hon smiter ut i staden och får vänner bland folket så upptäcker Bitterblue att det finns något värre än tystnad. Det visar sig att alla dom som försöker ta reda på sanningen försvinner en efter en och dyker upp igen döda .. Vad hände egentligen under Lecks terrorstyre? Vem är det som inte vill att sanningen ska uppdagas?

 

Kommentar: Ååh vad jag längtat efter att läsa den tredje delen i fantasyserien De Utvalda. Första boken Tankeläsaren var helt mindblowing, den andra boken Flamma var bra om än dock inte riktigt lika nyskapande. I den tredje boken så vävs handlingarna och karaktärerna från första och andra boken ihop och skapar en riktigt spännande, nervkittlande och engangerande uppföljare. Det är en bok med många lager och allt eftersom Bitterblue kommer närmare sanningen så skalas lagren av och man kommer närmare och närmare själva kärnan - Leck. Vem var han, vad gjorde han, varför gjorde han det? Om man i de två tidigare böckerna tyckte att han var en sjuk jäkel så blir det bara mer och mer obehagligt, oj oj oj

 

Katsa och Po finns också med i historien men det är Bitterblue som är huvudpersonen och hennes jakt på svar som står i centrum. Jag gillar verkligen Bitterblue. Hon tillåts vara svag samtidigt som hon försöker hitta sin roll. Jag tycker om karaktärerna överlag, de känns trovärdiga och sympatiska utan att vara förutsägbara. Tvärtom, många av karaktärerna är riktigt komplexa (och boken har även en stark hbtq - prägling vilket känns kul och fräscht). Handligen är som sagt riktigt spännande. Språket är även det bra och undviker de värsta klyschorna. Jag skulle dock kunna tänka mig läsa boken på svenska och inte på engelska som nu eftersom man riskerar missa nyanser i språket.

 

Dessutom måste jag tillägga att boken innehåller en hel del intressanta frågeställningar från ett omvärldspolitiskt perspektiv. Ja ni får ursäkta mig, som en student i Freds och konfliktkunskap kan jag bara inte låta bli. Det handlar bland annat om justice vs peace. I ett post - konflikt samhälle, vad är viktigast för att hela en trasig stat? Att sanningen kommer fram även om det river upp gamla sår? Eller fred, att glömma och gå vidare? Dessutom började jag fundera på interventioner där man störtar ledare. Vem bestämmer vilken ledare som är god eller inte? Hur kan man förvänta sig stöd från andra ledare när de fruktar att själva bli avsatta?

Sammanfattningsvis, Bitterblue är en fantastisk uppföljare i en fantastisk fantasyserie och Cashore har verkligen gjort ett gediget arbete. En glad dag för alla fans med andra ord!

 

Handling: Kommisarie Maigret tar sig an ett fall med en ung kvinna som påstår att någon tar sig in i hennes och hennes mosters hem om nätterna. Till en början avfärdar Maigret kvinnan men när han väl inser att det är på allvar så är det försent. Plågad av att ha ignorerat den unga damen tar sig kommisarien an fallet. Vem skulle vilja döda en oansenlig ung kvinna och hennes invalida släkting?

 

Kommentar: Min litterära Paris - odyssé fortsätter med en hederlig deckare i Parismiljö. Det är en tunn liten sak men en trevlig sådan skriven av författaren Georges Simenon. Simenon var en belgisk författare (och en mycket produktiv sådan - över trehundra böcker skrev han!) från trettiotalet och framåt. Simenon är också skaparen av den franska kommissarien Maigret som man får följa i ungefär sjuttiofem romaner. Maigret och oskulden är en klassisk polisdeckare vilket jag vanligtvis inte brukar vara särskilt förtjust i. Men kommisarie Maigret är så sympatisk och det är verkligen han som bär hela boken. Han är luttrad men har hjärtat på det rätta stället och han löser helst fall genom att äta och dricka sig igenom Paris krogar. Sympatisk alltså. Dessutom tycker jag om hur Simenon målar upp Paris. Det är inte helt lätt att förmedla en plats men jag faller för hur han beskriver ett regnigt Paris. Summa summarum, en bok att rekommendera! 

 

Handling: Det är i slutet av 1800 - talet och världens ögon riktas mot den stora världsutställningen som hålls i Paris. Allra mest surras det om herr Eiffels nya torn och alla som är något - och alla andra för den delen - ser till att åka upp i tornet. Plötsligt en dag faller en kvinna ihop och dör på första våningen. Det tycks först vara av ett bistick men när fler och fler personer dukar undan så börjar rykten gå om en seriemördare. Under några heta sommardagar befinner sig den smått virriga men ändå skarpa bokhandlaren Victor Legris i händelsernas centrum. Han tar upp tråden på en eventuell mördare och upptäcker att ledtrådarna leder honom till några av de människor han håller mest av - Kenji Mori, Victors kompanjon och styvfar samt Tasja, den vackra, frisinnade konstnärinnan. Vad vet Victor egentligen om personerna omkring honom?

 

Kommentar: Mordet i Eiffeltornet är det första Victor Legris - mysteriet skrivet av Claude Izner vilket är en synonym för två skrivande systrar. Jag läste den här debutromanen för något år sedan och eftersom jag nyss var på en weekend i Paris så ville jag läsa om den. Det är en deckare i Agatha Christie - stil som är mer småspännande och trevlig än blodig och nervkittlande. Men det är okej, ibland är det precis vad man vill ha. Nackdelen med Mordet i Eiffeltornet är att karaktärerna är ganska platta. Dom har potential men efter att ha läst boken så tycker man sig inte riktigt känna huvudpersonerna. Författaren lyckas inte heller riktigt måla upp staden vilket ju är riktigt synd. Jag som precis läst Hemingways självbiografi från Parisåren tycker att Izners beskrivning inte riktigt klarar av att förmedla dofterna och bilderna av den här härliga staden. Fördelen är att det ändå är intressant miljö, en slags old school - deckare som sakta puttrar fram till de sista sidorna - först då får Mordet i Eiffeltornet upp pulsen.

 

 

 

Handling: Båten är en novellsamling med sju olika berättelser. Berättelserna rör sig mellan tonåriga yrkesmördare i Colombias slum, en svårt sjuk man som söker kontakt med sin försvunna dotter, livet i Hiroshima innan bomben föll som är evigt förknippad med stan - och andra historier från världens olika hörn. Båten är Nam Les debut och har blivit oerhört hyllad

 

Kommentar: Båten valdes till bokcirkeln jag är med i, mycket just för att den blivit så prisad. Men den här förhågan jag har att man ska akta sig för böcker som vinner tunga priser visade sig stämma, åtminstone i det här fallet. Och omdömet gällde för alla bokklubbens medlemmar. Det som gjorde det svårt att stämma in i hyllningskören var att novellerna var så otroligt deppiga. Död och elände tycks vara den röda tråden. En sak kunde man räkna med och det var att knappt någon klarade sig med livet i behåll. Visst böcker måste få innehålla svärta och smärta. Men Båten gjorde mig mest ledsen och bedrövad.

 

Jag har aldrig läst en novellsamling innan och jag måste säga att själva novellformen har jag kluvna känslor till. På ett sätt beundrar jag Le för att han kan bygga så komplexa historier på så få sidor. Samtidigt får man ju aldrig lära känna karaktärerna, aldrig se dom utvecklas.

 

Språket är klanderfritt och jag måste säga att Nam Le är en duktig skribent - kanske är det därför hans debut blivit så omtyckt? Men själva handlingarna drar ner betyget och lämnar en med en tung känsla inombords. Och så stämmer jag ju inte heller in i hyllningskören

 

 

 

Handling: Omringen är fortsättningen på Månskensvargen, där vi först fick lära känna de två tonåringarna Ylva och Mikael som genom livets elände drivits in i varandras armar. När Ormringen tar sin början så har Ylva och Mikael städslats ombord på ett skepp till Visby där Mikael hoppas få ut sin fars arv. Ylva är gravid med Mikaels barn men Mikael besatthet av hämnd och hans längtan efter Anselm hotar att driva alla tre i fördärvet ..

 

Kommentar: Jag var mycket förtjust i Månskensvargen men Ormringen är till och med ännu bättre är debuten - låt er inte luras av att handligen ovanför låter som tagen ur valfri Allersnovell. Visst har jag läst andra böcker som utspelar sig i skuggan av Hansans maktsfär (vilket alltså Ormringen gör) men det är karaktärerna som är bokens stora behållning. Ylva är tuff och mjuk, självständig men ändå fruktansvärt beroende av Mikaels beskydd. Och Mikael - han är en idiot emellanåt men han har en särskild kärlek till Ylva - även om hans besattheter ofta överskuggar det faktumet. Relationen mellan dom båda är fascinerande, dom är ju bundna till varandra vare sig dom vill eller inte samtidigt som Mikael inte kan glömma sin förra älskare. Ja, det är verkligen relationsdramat som är njutningen i Ormringen

Handling: Beautiful creatures handlar om sextonåriga Ethan som bor i en liten småstad - Gatlin -  i South Carolina. I Gatlin händer aldrig något nytt - tills den dag Lena Duchannes flyttar till staden. Ethan har länge drömt en och samma dröm om en flicka han aldrig sett ansiktet på  - men så fort han möter Lena så förstår han att hon är flickan i hans drömmar.

 

Men Lena är inte som andra. Hon tillhör en familj av Casters, människor med magiska krafter. Just Lenas familj lever med en förbannelse - på varje barns sextonårsdag kommer barnet krävas antingen till mörkret eller ljuset och krafterna användas till antingen gott eller ont. Lenas födelsedag närmar sig hastig och frågan är - är Lenas och Ethans kärlek stark nog att överleva oavsett vilken sida Lena kommer krävas till?

 

Kommentar: Beautiful creatures är den senaste buzzen som fantasyvärlden pratar om. Den håller just nu på att spelas in till en film (vars trailer jag sett och som såg riktigt snygg ut) och frågan är om det här kan vara den nya Twilight?

 

Alltså - handlingen är inte särskilt originell. Puppylove som slåss mot ondskan, ja det har man ju sett förut. Exempelvis med Bella och Edward. Dessutom finns det en annan kärlekshistoria i boken som sker hundra år tidigare mellan Ethan och Lenas förfäder som inte heller är ensam i sitt slag. Men ändå. Den är bra spännande ändå, det kommer man inte undan. Det är vodoo, gamla plantager, magiska kaméer och förbannelser. Det är liksom uppbyggt för att man ska fortsätta vända blad, för att man ska vilja veta vad som händer Ethan och Lena. Jag kommer alltså fortsätta läsa i Beautiful - serien!

 

 

Titel: Madame Bovary

Originaltitel: Madame Bovary

Författare: Gustave Flaubert

Utgivningsår:1856

Handling: Madame Bovary kallas för den första moderna romanen och var länge en riktig skandalbok. Den handlar om läkarhustrun Bovary som rumlar runt med älskare och lyxkonsumerar till  familjen står på ruinens brant. Till slut tar madame Bovary sitt eget liv. Boken ansågs så omoralisk att Flaubert ställdes inför rätta (även om han friades mycket tack vare sin skicklige försvare) och framhölls som ett exempel på vad som händer med kvinnofolk som läser för mycket – de får tokiga idéer och hänger sig åt skandalöst beteende.

Kommentar:  Det brukar sägas att Madame Bovary är en bok som handlar om ingenting. På ett sätt stämmer det. Tempot är makligt och det är trots sitt skandalrykte ingen dramatisk bok. Samtidigt finns där hela tiden en stämning av undergång

Jag tycker att det är en väldigt intressant bok ur ett kvinnohistoriskt perspektiv. Anledningen till att boken ansågs så skandallös från mitten av 1800 – talet och lång tid framöver var egenltigen inte madame Bovarys promiskuitet och slösaktighet – det var att hon inte hade vett att skämmas över det. Att hon inte hade någon skam i kroppen. Den synen finns förstås kvar även i vår samtid. En kvinna kanske kan vara sexuellt frigjord – men inte hur frigjord som helst. Hon får inte hänge sig åt sina laster till vilken utsträckning som helst – då är hon fördärvad. 

Själv kan jag inte tycka illa om madame Bovary, jag tycker mest synd om henne. Hon är inte ondsint men hon är uttråkad, understimulerad, fången av konvenansen. Man kan dra paralleller till många kvinnoöden genom seklerna – från Marie Antoinette till dagens bloggerskor. Man stänger in dessa kvinnor i en bur av normer och förfäras sedan när de försöker bryta sig ut.

Flaubert var en stilistisk perfektionist och satte stor ära i att rent språkligt skriva en fullkomlig bok. Och språket är faktiskt fläckfritt. För min del gör det inget större intryck även om jag uppskattar flytet i orden

Handling: Månskensvargen handlar om femtonåriga Ylva som bor på en gård i Värmland i 1300 - talets Sverige. En dag när Ylva kommer hem efter en sommar vid fäboden så finns ingen kvar - alla är döda och gården står i lågor. Det är pesten som kommit till landet. Vart ska hon ta vägen? Vart är hon trygg? Chockad flyr Ylva ut i skogen där hon möter en främmande ung man, som verkar lika uppriven som hon. Han kan inte tala och Ylva vet inte vart han kommer ifrån. De söker sig till varandra och ensamma försöker de överleva i vildmarken ..

 

Kommentar: Månskensvargen är en intressant bok. Dels är tidig svensk medeltid en ganska blygsam genre inom de historiska romanerna. Dels har jag aldrig läst om när pesten kom till Sverige - man förstår hur fruktansvärt den måste ha tett sig för människorna som drabbades av pesten, som ett himmelskt straff från en rasande gud.

 

Månskensvargen har också ett stråk av överlevnadsroman a la Flugornas herre över sig (minus den obehagliga gruppdynamiken) där brutalitet och naivitet går hand i hand. Förutom det är det också en roman om kärlek, hat och hämnd.

 

Språket är också mer poetiskt än man kan tro och särskiljer den från andra dussinböcker om ung kärlek i historisk miljö därute i bokhyllorna. Allt som allt så kommer jag läsa uppföljaren - om inte annat för att få en avslut på den stora cliffhangern på sista raden i Månskensvargen!

 

 

Handling: Sjuttonåriga Flamma är ett monster, det sista levande exemplaret i kungariket Dells. Att hon är ett monster betyder att hon är oemotståndligt vacker - både människor och djur blir som galna vid åsynen av henne vilket inte är så kul som man kan tro. Dessutom kan Flamma styra människor med tankekraft, precis som hennes pappa, den kungliga rådgivaren kunde. Men till skillnad från sin far som var ond och grym vill Flamma göra gott med sin kraft. När Dells hotas av inbördeskrig får Flamma en chans att bevisa att hon vill väl. Men kommer människorna runtomkring henne någonsin se henne och inte hennes pappa i henne?

 

Kommentar: Efter Tankeläsaren kastade jag mig på den andra boken som är en fristående uppföljare. Den utspelar sig i ett land bortom de sju kungadömena och istället för särlingar befolkas landet av monster som även dom har speciella gåvor. Den enda länken till den förra boken är att vi får träffa Leck, den onda kungen av Monsea, som pojke och följa hans uppväxt. Med andra ord så utspelar sig Monstrets dotter före Tankeläsaren. Och ja, Leck är precis lika obehaglig då som nu.

 

Uppföljaren är en bra bok och emellanåt riktigt spännande. Men den är inte lika stark som första boken och inte heller lika orginell eller med lika intressanta karaktärer. Flamma är sympatisk men påminner om de kvinnliga karaktärerna jag läst i andra fantasyromaner. Med det sagt så ser jag riktigt mycket fram emot i vår när den tredje och sista boken ges ut - tydligen ska den knyta ihop hela serien. Spännande!

 

 

Nu när 2012 ligger bakom oss så tänkte jag lista några av de bästa läsupplevelserna som jag haft under året. Självklart fanns det fler men dessa fem var de som jag kom på - och jag kan tycka lite att de böckerna som gjort intryck på en är dom som man kommer ihåg

1. Sagan om Ringen av JR Tolkien har jag länge velat läsa och nu gjorde jag det. Glad att jag gjorde det!

2. Morgon i Jenin av Susan Abdulwara är en sån där bok som jag rekommenderar till alla jag möter. Har inte träffat någon som ogillat Morgon i Jenin

3. Rubinröd av Kerstin Gier var en härlig, spännande ungdomsfantasy som var både trovärdig och magisk

4. Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón var en efterlängtad uppföljare som levde upp till förväntningarna

5. De utvalda: Tankeläsaren av Kristin Cashore var också riktigt bra. Så fort jag läst sista sidan så kollade jag upp var jag kunde få tag i del två!

 

 

 

Handling: Den artonåriga Katsa har olikfärgade ögon, tecknet på att hon är en särling. Det betyder att hon föddes med en övermänsklig gåva - i hennes fall, att döda. Alla särlingar tillhör kungen och på grund av sin gåva har Katsa sedan barnsben varit torped åt sin farbror, en av de sju kungadömens furstar. En dag träffar Katsa prins Po. Han är också en särling och Katsa och Po dras omedelbart till varandra. Men det är något Po inte berättar om sin gåva, något avgörande för deras fortsatta äventyr tillsammans ..

 

Kommentar: Tankeläsaren är den bok jag valt till vår bokcirkel, den första delen i en fantasytriologi kallad De utvalda. Ett ganska otippat bokval (nåja, inte för mig eftersom jag älskar fantasy) för dom som inte är så vana vid den här genren men hittills verkar det ha blivit något av en succé. Förståeligt, Tankeläsaren spås nämligen bli den nästa Hungerspelen

 

Det är så fantastiskt att hitta en härlig, spännande, nervkittlande bok. De sista hundrafemtio sidorna läste jag frenetiskt! Mycket av behållningen är karaktärerna. Katsa är tuff, hård, annorlunda men ändå mjuk (utan att vara vän) och jag tycker att karaktärerna utveckas under tidens gång. Och på tal om karaktärer - ondingen (för självklart finns det en sådan) är så obehagligt ond att jag drömde en mardröm om hen. Det säger en hel del!

 

Handlingen är också mycket bra - ingenting är som man tror och det finns många vindlingar och vändningar. Den enda kritiken är att de första åttio sidorna är lite svårgreppbara. Det tog mig ett tag att komma in i handlingen och förstå vart Tankeläsaren var på väg. Men som sagt, detta vägs upp av att ett maniskt nattläsande!

 

 

Handling: Vasadöttrarna är egentligen mer av en historiebok än en skönlitterär skapelse. Det handlar om Gustav Vasas fem döttrar, Anna, Cecilia, Elisabeth, Sofia och Katarina. Genom att följa deras öden så får man lära sig om vad det innebar att vara en protestantisk prinsessa i 1500 - talets Europa. Vilka möjligheter, begränsningar och chanser som fanns. Men också om vad som förväntades av kungliga döttrar, om hur de utnyttjades för att bygga upp kungariket Sveriges glans och ära och om den europeiska storpolitiken.

 

Kommentar: För den historieintresserade är Vasadöttrarna en riktig ögonöppnare - jag som anser mig ha bra koll på det svenska kungahusets historia hade noll koll på Vasas flickor. Det var väldigt allmänbildande att få veta mer om vårt lands roll under den här epoken men också intressant att få veta mer om människorna bakom de tunga titlarna. Inte bara döttrarna utan även Vasas söner och för den delen också Vasa själv är så mycket mer än vad vi tror. Nackdelen med boken är att den blir lite svårrodd ibland - det är otroligt många tyska småfurstar och hertigdömen och släktfejder att hålla reda. Jag måste erkänna att jag hoppade rätt mycket i slutet. Å andra sidan - jag känner mig numera lite bättre rustad för kommande TP - omgångar. Alltid något!

 

 

Handling: Ja egentligen behöver väl inte en av världens mest kända romaner en närmare beskrivning. En liten sammanfattning kanske ändå är på sin plats. Hoben Frodo, kommer genom sin farbror, över en sällsam ring. Det är en ring så mäktig att den kan förslava alla världens folk. För att hindra att den onde Sauron kommer över ringen beslutas det att Frodo med ett sällskap av alver, människor, dvärgar och hober ska bege sig till ondskans epicentrum för att en gång för alla förstöra ringen.

 

Kommentar. Jag älskar filmerna om Sagan om Ringen och har länge tänkt att jag ska läsa böckerna - det känns som ett måste. Och precis som jag älskar filmerna så älskar jag numera den första boken (planerar att läsa dom andra också när tillfälle ges). Hade fått höra innan att den kunde vara lite trälig emellanåt och ja, ibland skumläste jag lite vid de mest långrandiga historiebeskrivningarna. Men ändå. Att en människa kunnat uppfinna den här världen men all dess komplexitet. Det är imponerande. Att läsa Tolkien är en unik läsupplevelse som man inte får vara med om särskilt ofta nuförtiden

 

Dessutom - den versionen jag läste ur min svärmors kollektion - var så otroligt vacker i sin enkelhet. En matt, duvblå framsida med Tolkiens signatur i guld. En fröjd för ögat helt enkelt

Handling: Det är i mitten av 1800 - talet när Orkidé kommer som konkubin till kejsarens hov i den förbjudna staden. Det är ett obeskrivligt lyxliv men när tusentals konkubiner konkurrerar om kejsarens uppmärksamhet måste Orkidé ta till extraordinärna metoder för att ta sig in i kejsarens sängkammare. Hon lyckas och det blir upptakten till en passionerad kärleksaffär. När kejsaren dör lyckas Orkidé själv installera sig på tronen. Men Kinas hov håller på att falla samman samtidigt som kolonialmakterna försöker lägga det landet i ruiner. Orkidé måste ta till hela sin list för att kunna överleva ..

 

Kommentar: Kejsarinnan Orkidé påminner om Den sista konkubinen av Lesley Downer - men Kejsarinnan Orkidé är bättre. Beskrivingen av det luxösa livet i palatset är både fascinerande och hjärtskärande. Orkidé som kommer från fattiga förhållanden kastas in i ett lyxliv men isoleringen kan driva vem som helst till vansinne. Ett enda vanvördigt ord, en blick som är lite för lång, en annan kvinnas svartsjuka, allt det kan innebära en dödsdom. Orkidé måste verkligen balansera på en knivsegg.

 

Samtidigt som det kinesiska hovet är omgärdat av mystik och tusenåriga traditioner står den nya, moderna västvärlden utanför och knackar på (eller egentligen tvingar sig in). Det är en mycket intressant inblick
 i solens rikes fall

 

Alla karaktärer, inklusive Orkidé själv är komplexa vilket gör dom både trovärdiga och fascinerande. Alla karaktärer har sidor som man tycker om och sidor som är mindre sympatiska. Det känns mycket mänskligt